Det är en remarkabel förvandling Djurgården har genomgått under de senaste fem åren från det att Bosse Andersson kom tillbaka till föreningen. Vi har gått från ruinens brant till att ha 100 miljoner på banken och från att slåss för att undvika nedflyttning till toppstrid och Europaspel. Vi har byggt ut Kaknäs, fått in nytt kompetent folk på ungdomssidan och vi har äntligen hittat rätt i projektet Vår Stad där vi rekryterar framtidens Ddjurgårdare. Vidare hade vi vårt högsta publiksnitt sedann 60-talet förra året med över 16 000 personer/match. Men allt detta har överskuggats av det där förbannade derbyspöket.

Vi är Sveriges framgångsrikaste förening alla kategorier och vårt pokalrum svämmar över av guldmedaljer, till skillnad från vissa av våra antagonister. Men hur ska man kunna kalla sig Stockholms Stolthet om man inte ens kan besegra Hammarby som har förlorarstämpeln inristad i sin identitet? Ja det är sådana frågor vi djurgårdare har tvingats fundera över de senaste åren, samtidigt som vi blivit förnedrade i derby efter derby och fått utstå gliringar från kollegor, vänner och skolkamrater.

Vi vann mot Aik i cupderbyt men det kändes ändå inte som det räckte. Vi hade visserligen inte vunnit mot Aik heller på många år, men det egentliga derbyspöket var det mot Hhammarby. Mot Aik hade vi ofta gjort gedigna insatser men inte riktigt räckt ända fram medan alla genomklappningarna har kommit mot bajen. Därför var vinsten mot bajen enligt mig ännu skönare än den mot gnaget. Det var underbart att få fira borta på Friends, men det var mer äkta glädje medan känslan efter segern mot bajen var mer den av lättnad, en känsla av att äntligen ha kastat av sig de där tunga vikterna från axlarna, den där sorgen som man har tvingats gå och bära på och som gjort att den där riktiga glädjen inte riktigt funnits där trots att så mycket annat gått åt rätt håll. Därför var det en sådan enorm känsla av lättnad när Badji gjorde 3-1 mot bajen och Sofialäktaren exploderade i vild extas och alla våra derbydemoner försvann en gång för alla!

Nu är det dags att se framåt, nu finns det inte längre något som håller oss tillbaka. Många har nog återfunnit glädjen med att gå på DIF och framtidstron är återupprättad. Det vi nu behöver göra är att visa vad vi verkligen går för på läktarna. Europamatcherna var magiska, likaså cupfinalen, och vi har stått upp riktigt bra på läktarna i alla derbyn. Men i lunkmatcherna har det varit halvdana publiksiffror och inte den där stämningen som vi har blivit bortskämda med.

Visst har det spelat in att det varit extremt många söndagsmatcher, men vi kan inte ha det som enda ursäkt. En stor anledning tror jag har varit en avsaknad av glädje och genuint engagemang. Samt att vi hamnat i en negativ spiral i och med allt prat om ”lunkmatcher” och ”söndagsmatcher”. Om alla tar för givet att det blir en dålig publiksiffra och avslagen stämning i en match så blir det förmodligen så också så, och vissa kanske tänker att man då lika gärna kan titta på matchen hemma i TV-soffan.

Så här kan vi inte ha det. Jag skiter i om Aik just nu går mot guldet och att bajen har mer folk på matcherna och jag struntar i om vi ”bara” är 7000 på nån match så länge vi som är på plats ger allt på läktarna och skapar en värdig inramning under matcherna. Skit samma hur många vi är, vi går ju på Djurgården för att det är det roligaste som finns och vi ska väl inte låta dom som INTE är på plats diktera villkoren. Det är vi som är där match efter match oavsett hur det går som skapar stämningen och det finns inga lunkmatcher i Allsvenskan, alla matcherna är viktiga och bör behandlas därefter!

Nu när derbyspöket är borta hoppas jag att vi kan titta oss själva i spegeln och erkänna att engagemanget under säsongen inte varit det bästa, och sen vill jag att vi bestämmer oss för att aldrig låta detta hända igen. Vi har varit med om otroligt mycket under de senaste åren, men samtidigt kan vi inte låta enskilda förluster, derbysviter eller våra konkurrenters framgång tära på oss så mycket att vi helt tappar glädjen och motivationen till att gå och kolla på Djurgår´n.

Jag är numera tvåbarnspappa och har extremt lite tid att göra annat än jobba, hämta/lämna på förskolan, laga mat och natta barnen. Nästan det enda jag gör utöver detta är att gå och kolla på Djurgår´n. Det är det roligaste jag vet och jag tänker fortsätta göra det så länge jag lever. Jag har också fått känna på hur det är att inte kunna gå och kolla på DIF då jag bodde utomlands 2008-2010. Tro mig därför när jag säger att kolla på Djurgår´n är inget jobb eller ”måste”, det är tamigfan det absolut bästa och roligaste som finns! Jag hoppas alla försöker ha detta i åtanke nu när vi kommit ut i ljuset igen så tar vi och gör matchen mot BP till en nystart på alla sätt och vis!

Apberget kommer att vara fullsatt tack vare den stora generositeten hos Djurgårdsfamiljen,, det är redan 11 00 biljetter sålda och vi ska fira derbyhjältarna med kung Erik i spetsen. Det ska även bli spännande att se om 4-3-3 systemet fungerar lika bra även på hemmaplan mot ett bottenlag. Jag hoppas på riktigt bra med folk, att folk är inne på läktarna långt innan matchstart och ”sjunger upp”, och att vi under matchen skapar en riktigt bra stämning, lever oss med i matchen och riktigt njuter av att kolla på fotboll tillsammans med världens bästa Djurgårdsfamilj!

 

(Foto: Christian Lopez)