Vi är på riktigt i år. I en riktig sex-poängsmatch mot ett Malmö som inte förlorat hemma sen de mötte Chelsea så åker serieledarna ner till Malmö, med två tunga avbräck i Chili och Witry, och vinner med 1-0.

Det är en riktigt vacker saga som håller på att skrivas:
Käck som kommer tillbaka från Norge och knappast får några stående ovationer men som vuxit ut till Allsvenskans kanske bästa vänsterback.
Danielson som är Allsvenskans bästa back och förmodligen den viktigaste spelaren i hela serien, som Bosse plockade gratis från Sundsvall och som förmodligen spelar i landslaget inom kort.
Karlström som har gått från kraftigt ifrågasatt och lite av en hackkyckling till den kanske klarast lysaste stjärnan i Djurgården just nu. Den som symboliserar hela laget på något sätt med sin Järnkamin-aura, sina kraftfulla ben, starka närkampsspel och 100%-iga inställning.
Ulvestad som tillsammans med Karlström bildar en ogenomtränglig mur som få motståndare kommer igenom.
Haris som pånyttfödd levererar den ena starka insatsen efter den andra.
Buya som även om han kunde gjort några mål till springer och springer och så springer han lite till och är oerhört nyttig för laget.

Och så Tommi Vaiho då, den finaste sagan av dem alla. Den ständiga tvåan. Den ”perfekta reservmålvakten” som inte riktigt höll för att vara nummer ett men som alltid levererade när han fick chansen. Den kufiga hållningen, den ödmjuka framtoningen, auran av att vara rätt nöjd med det han har och inte sträva efter något mer, det finska lugnet, det stora hjärtat.

Han fick chansen när PK var nära att säljas till MLS och han har inte släppt den sen dess. Han är stabil och lugn och gör även de avgörande räddningarna. Han har inte förlorat med Djurgården på över 30 matcher. Sagan om Tommi Vaiho är så oerhört vacker och den förtjänar verkligen ett vackert slut.

Våra tränare då. De kommer in med sin spelarbakgrund, självklart med extremt många kritiska ögon på sig, och har levererat något helt enastående. Hur våra spelare krigar och sliter för varandra just nu påminner lite om Atlético Madrid under Diego Simeone (inga övriga jämförelser). Vi är ett lag, ett kollektiv, och vi maler ner motståndare efter motståndare. Inte för att vi är så mycket bättre spelare för spelare, utan för att vårt kollektiv är så pass mycket starkare. Spelarna vet vad de ska göra. Taktiken är både smart och glasklar. Alla krigar för varandra. Det är inte alltid propagandaspel men det är ändå oerhört vackert att titta på. Det Kim och Tolle har skapat ute på Kaknäs som just nu visas upp på arenorna runt om i Sverige är otroligt imponerande. Vi har långt ifrån det bästa spelarmaterialet men just nu är vi trots det Sveriges bästa lag!

Säsongen är långt ifrån över, vi supportrar gör bäst i att göra som tränarna och spelarna, dvs ta en match i taget. Nu närmast väntar en av de största matcherna vi har spelat detta årtionde, ett derby borta mot råttorna där vi har chans att mer eller mindre hänga av dem och kasta ner dem i ett djupt mörkt mål (förutsatt att de även åkt ut mot Celtic). Vi har chansen att befästa vår serieledning och ytterligare ta ett steg närmare det där slutliga målet för vår resa. Men det kommer att bli den största prövningen hittills för både spelarna och oss supportrar. Men vi har visat upp så många gånger denna säsong att vi är kapabla att övervinna även de svåraste hindren så låt oss göra det även denna gång.

Ännu ett kapitel ska skrivas på söndag. Hoppas alla Djurgårdare vill vara med både där och då samt under återstoden av säsongen för att säkerställa att sagan får ett vackert slut. Ge allt för Djurgården, kriga för skölden på läktarna så som spelarna krigar för skölden på plan. Tillsammans skriver vi historia!