Hur ska man egentligen påbörja en text där man ska försöka beskriva alla känslor och all eufori som gårdagen framkallade? Ja det är inte det lättaste, men vi kan väl i alla fall konstatera att det här var precis vad våra sargade Djurgårdshjärtan behövde. Och då pratar jag inte bara om titeln, utan även om att få skapa en sådan stämning, inför en sådan stor publik, med två magnifika tifon, och få vinna med 3-0 mot regerande mästarna.

Vi börjar med uppladdningen. Man såg matchtröjor över hela stan under gårdagen och alla pubar runt omkring arenan var fullsmockade med Djurgårdare, för att inte tala om Open Air samlingen där det rådde riktig festivalstämning. En riktigt skön känsla redan innan man ens kom in på arenan med andra ord och det är inte utan att man kände att vi alla borde bli bättre på att bära matchtröja oftare.

Sen när man kom in på arenan slogs man av att det kändes som att det var något elektriskt i luften. Folk var verkligen taggade till tårna, mer än jag någonsin hade kunnat hoppas på, och flagghavet på både övre och undre läktaren var sjukt mäktigt, det kändes som Curva Sud på en Roma-match eller liknande. Det kändes för ett ögonblick som att man inte bara var del bara något större, utan något som hade vuxit sig så jävla stort och bortom kontroll att det inte längre kunde tyglas. Det var beslutsamheten man får av 13 titellösa år, otaliga kriser och jag vet inte hur många derbyförluster, där hela Djurgårdsfamiljen, 20 000 av de absolut bästa och finaste människorna i Stockholms stad, hade bestämt sig för att vid det här vägskälet finns det bara en väg att ta, och det är inte vägen mot förlust, kris, tränarbyte och kravaller, utan den mot titlar, välfyllda läktare och framtidstro.

Stämningen var nog det absolut bästa jag har varit med om på en Djurgårdsläktare. Ja, jag var på Köpenhamn borta. Och ja, jag var på Partizan hemma. Jag har även varit på de flesta derbyn sen sent 90-tal. Men jag har nog aldrig upplevt detta tidigare, där inte bara klacken och Slaktis, utan nästan hela arenan stämmer upp i sång. Där varje person runt omkring en visar upp en sådan enorm vilja och kärlek till Djurgården, spelarna och den övriga publiken. Där summan av 1+1 blev 3. Vi har sett glimtar av detta tidigare. Vi har sett det i matcher såsom Malmö hemma 2013 på Stadion, första matchen på Tele2 Arena, när vi besegrade Göteborg hemma under Mark Dempsey, när vi sjöng ut bajen borta i första derbyt på Tele2, när vi sjöng ut råttorna i första derbyt på Friends, osv. Men jag tror aldrig jag har upplevt det under en hel match på ett sådant sätt tidigare, där hela arenan levde med i varje situation och fullständigt vibrerade. Alla hade bestämt sig inte bara för att hjälpa spelarna att bärga guldet, utan även för att manifestera vilka vi är och vad vi är kapabla till att göra när det verkligen gäller!

Att spelarna gör en fantastisk prestation bör självklart nämnas också. Vi kommer från en riktig kris i Allsvenskan men spelarna går ut och spelar med ett enormt självförtroende, sjukt imponerande! Man kan inte riktigt nämna några enskilda spelare, för sanningen är att precis alla på plan gjorde en riktigt fin insats. Men ok, det sättet Isaksson offrar sig på när Malmö nästan gör mål i först halvlek är fantastiskt. Även hur han hänsynslöst kastar sig in i duellen mot Malmöanfallare i andra halvlek och nästan åker på en hjärnskakning. Och att Kerim går in efter en skadeperiod och är så pass bra och visar att Djurgården med och utan honom är som två helt olika lag. Ulven och Karlis på mitten som fullständigt pulvriserar Malmös mittfältare, jag har nog aldrig sett en bättre duellspelare i blårandigt än Ulvestad. Jonas Olsson som visar precis hur hungrig han var på den där titeln, men som ändå undviker att bli övertaggad som han stundtals har blivit tidigare, Une Larsson som går in som vänsterback och gör en magnifik insats och kröner det med det enormt viktiga 1-0 målet. Felix som efter en svajig vårsäsong går in och äntligen är den där Felix vi vande oss att se förra året. Ring, som hotar varje gång han får bollen och som gör ett riktigt klassmål. Ja, alla förtjänar egentligen beröm men jag nöjer mig där.

Vad betyder det här för framtiden då? Jo enormt mycket!

Först och främst var det otroligt viktigt rent sportsligt. Bosse Andersson fick en stor belöning för allt hans slit under de senaste åren, och ett kvitto på att vi fortfarande är på väg åt rätt håll. Vi har stabiliserat ekonomin, blivit ett topplag igen, tagit oss till Europa och nu har vi också vunnit en titel. Detta kommer göra det lättare att värva spelare i sommar, oavsett hur det går i Allsvenskan, och det sänder en signal till resten av fotbolls-Sverige att Djurgår´n verkligen är att räkna med igen.

Sen är det emotionella värdet av att Isaksson får vinna ett guld i sin sista säsong i DIF enormt stort. Att Jonas Olsson får kröna en fantastisk karriär med ett guld i blårandigt. Att urdjurgårdare som Une Larsson och Kerim får vinna ett guld med föreningen i deras hjärtan. Att Tino, Badji och Chilli kan skriva hem till sina släktingar i Afrika och berätta att de har vunnit cupen uppe i Sverige. Ja, det känns fantastiskt att se spelarnas glädje och att veta hur mycket det här betyder för dom.

De enda jag unnar det här guldet ännu mer är vi supportrar och framför allt ni lite yngre som inte var med under guldåren tidigt 2000-tal. Vi har inte vunnit en titel på 13 år, vi har haft otaliga kriser, stundtals låga publiksiffror och halvdan stämning, stundtals har man varit orolig för inte vår existens så i alla fall vår framtid som en förening att räkna med. Vi har haft alla emot oss, Aik har ständigt varit ett topplag och bajen har som vanligt varit medias gullegris och fått en enorm skjuts publikt. Vi har kämpat i ständig motvind har det känts som och så fort något går bra så har det snabbt följts av en rejäl smocka. Men vi har stått pall!

Vi har stått pall otaliga kriser där det har stormat kring vår förening, och där det stundtals även varit osämja inom Djurgårdsfamiljen. Vi har stått pall otaliga sportsliga kriser med tränarbyten och bottenstrider. Och vi har stått pall ett derbyspöke som hade fått vem som helst förutom oss djurgårdare att ge upp fullständigt. Vi har stått pall allt detta, och för oss lite äldre som var med under guldåren så var det tufft, men det måste ha varit otaliga resor värre för alla yngre som aldrig har fått uppleva en ordentlig framgång och där många måste ha tagit sig en rejäl funderare på vad man egentligen håller på med och om det är värt det. Jag hoppas att ni efter detta aldrig behöver gå i dom tankarna igen (om ni nu någonsin gjorde det). Nu vet vi vad det är vi strävar mot, vad målet är när man står och sjunger i en Allsvensk lunkmatch eller i ett gruppspel i Svenska Cupen. Det är det här man strävar mot. Att få stå på toppen. Att få spela den här typen av matcher på hemmaplan och få känslan av att man är en del av något så ofantligt stort. Och känslan av att få känna den där absoluta stoltheten över att vara djurgårdare, över att se matchtröjor vart man än vänder sig på stan, och över att veta att det inte finns något som en gnagare eller bajare kan säga under den närmsta framtiden, för vi har precis vunnit en titel, något de inte åstadkommit på väldigt många år.

För vår identitet så var detta oerhört viktigt. Det har diskuterats på olika forum vilka vi egentligen är, om Aik för stunden är bäst sportsligt, och bajen för stunden har mest publik, vilka är då vi, och vad är vi bäst på? Ja dels så är vi Sveriges framgångsrikaste förening och vi spelar i högsta ligan i Sveriges två största sporter, så att vi ens ska behöva ställa oss den frågan är egentligen konstigt. Vi är även den mest genuina Stockholmsföreningen. Aik är Solna, bajen är Södermalm, vi är Stockholm! Och nu är vi äntligen även vinnare igen! Förlorarstämpeln passar oss inte, det är bajen som prenumererar på den. Vi är stolta Djurgårdens IF, med vår anrika historia, vår förankring runt om i Stockholm i massor av sporter, vårt vackra klubbmärke, vår fantastiska blårandiga matchtröja, våra legender såsom Knivsta och Tumba, Stockholms Stadion, Östra Station, ja the list goes on. Vi vet egentligen precis vilka vi är, och att vi fick vara över 20 000 djurgårdare på Stockholmsarenan, där vi levererar sådana tifon och skapar en sådan stämning, påminde nog alla om hur stolta vi kan vara över oss själva, Djurgårdsfamiljen, och vår förening, Djurgårdens IF. Detta var kanske än viktigare än själva cuptiteln i sig, i alla fall för mig.

Jag skulle vilja säga att vi i och med denna titeln nu kan vända blad och på riktigt blicka framåt igen. Man tänkte lite så efter förra säsongen. Men att vara ett topplag är något som snabbt kan förbytas, och att spela i Europa kan bli ett kort äventyr om man har otur. Men att vinna titlar, då skriver man in sig i historieböckerna. Det är något ingen kan ifrågasätta. Och nu har vi vunnit en titel, nu kan vi se framåt igen, ta oss an Allsvenskan med ett helt annat självförtroende. Vi är Djurgårdens IF, Sveriges mest framgångsrika förening, vi är vinnare igen, och nu jävlar ska vi visa det även i Allsvenskan under återstoden av den här säsongen! Och vi ska äntligen få visa vad vi går för ute i Europa!  

Tack Djurgårdsfamiljen, gårdagen var ett av de bästa minnena i mitt Djurgårdsliv. Hoppas ni känner likadant!


Ett rop ifrån Västerort
Twitter: @DIF_vasterort

Foto: Cristian Lopez
Twitter: @cck5t