Nakna ryggar som möter solljuset. Uppspelt barnfnitter och tindrande ögon. Pensionärer rörda till glädjetårar. En buckla som åker upp sen ner, upp sen ner. På en och samma plats står det tjugotusen spänt väntandes. En euforisk väntan, en väntan på en visselpipa som ska komma att avsluta en resa och påbörja en helt annan.

Det är den tionde maj 2018 och en förändringens visselpipa ljuder. Den signalerar någonting vi, supportrar till Djurgårdens IF, längtat efter i tretton år. Den signalerar förändring.

Vi backar bandet lite.

Det är sjätte maj 2018 och en visselpipa ljuder. Den signalerar att en ångestmatch gått käpprätt åt helvete. Egentligen är just den matchen signifikativ för de tretton år som har passerat; att följa DIF har varit lite som en ribbträff och en avblåst match i ett. Vi är nära nära inte riktigt där PANG! Där flög det in ett päron.

Özcan och truppen samlades inför cupfinalen mot Malmö och gemensamt bestämde sig. Bestämde sig för att nu räcker det, inledningen vi har haft var inte tillräckligt bra. Cupfinalen skulle få bli en symbol för förändring.

Och förändring blev det. Inte nog med att de ordnande föreningens första titel på tretton år, det spel som tidigare var kantat av feg- och fantasilöshet kändes som helt bortblåst. I dess ställe hittar vi en intakt defensiv som trots skador på målvakter och vänsterbackar hållit rent. Vi hittar också ett anfallsspel som äntligen börjat hitta rätt, de anfallare som tidigare fått ramverket att darra börjar nu hitta mål.

Effekterna höll i sig. Snabbt avverkades två hemmamatcher vars spel kanske inte alltid var strålande, men med en stor skillnad gentemot tidigare; vinnande. Ramverkets klagosång förvandlades till trummhinnespräckande glädjevrål. Päron och hinkar blev segersång och en liten, liten, förhoppning om framtiden.

Det är den förhoppningen vi nu behöver plocka fram.

Ledarna och spelarna har på ett föredömligt sätt visat vad det är som gäller. Strunta i gårdagen. Strunta i gårdagens ribbträffar, päronen, resultaten, den tidigare avgrundsdjupa ångestkänslan. Strunta i alltsammans och säg istället, högt för dig själv; nu jävlar!

Nu jävlar visar vi på läktaren samma inställning som laget på planen. Nu jävlar låter vi på läktaren också cupfinalen vara den vändning, den förändring, som föreningen förtjänar. Det är hög tid att vi, supportrar till Djurgårdens IF, visar samma inställningen som laget.

Den enda vägen vi har framför oss är den som leder fram.


Theya @ 11433

Foto: Cristian Lopez
Twitter: @cck5t