En lång kall och enslig vinter börjar sakta, sakta dra sig undan, bit för bit retirera till förmån för den annalkande våren. Vårens oundvikliga, och i mitt fall även högst välkomna, intåg innebär lite olika saker: snuviga näsor, rinnande ögon och pollenallergi. Proppfulla uteserveringar med lika fulla gäster. Småkids som i en frigörelsehandling sliter av sig vinterns tyngsta ok, överdragsbyxorna. Framförallt är det ett vårtecken som står över alla andra, ett vårtecken som har en särskild plats i mitt hjärta; den Allsvenska premiären, startskottet för det som kort kan beskrivas som ljuset i livet.

Egentligen kan en sammanfatta livet i två sjok – fotbollssäsong och inte fotbollssäsong. Skillnaden ligger i att medan den förstnämnda definierar ens välmående, vardag och liv är den sistnämnda en ihålig tomhet som en desperat försöker fylla. Till varje pris letar en substitut, någonting som kan ersätta det oändligt djupa hål som uppstått där Djurgår’n varit. Sillynyheter följs slaviskt, hockeymatcher gås på och träningsmatcher på konstgräsplaner i tio minusgrader uthärdas. Ingenting av detta är ens i närheten av att vara tillfredsställande, det är inte ens i närheten av att mäta sig mot bländande vårsol och den totala masspykos som bara vi kan piska upp inför en hemmapremiär.

För visst, visst är det så att fotbollsmatcher spelas även innan den 1:a april. Visst har DIF ställts mot obskyra lag från blåbärsdivisioner, mött internationellt motstånd och torskat ett genrep på ett pinsamt sätt. Visst har tävlingssäsongen officiellt satt igång, visst har DIF redan förgyllt livet för oss alla genom att visa vilka det är som är bäst i stan, men ingenting, ingenting av detta kan mäta sig med digniteten av en hemmapremiär. Oavsett försäsongen, oavsett föreningens välmående, oavsett fjolårets bagage och oavsett realistiska förväntningar går vi, alla vi som sätter vår tro, vårt hopp och vår kärlek till Djurgårdens Idrottsförening in med en kollektiv förhoppning, med en gemensam dröm som vrålas ut först inne på arenan.

På måndag spelar tidigare resultat, händelser och historia noll roll. På måndag står vi, som alltid, på torget mellan gamla fina Gullmarsplan och Globen. På måndag står vi bland vänner som vi inte träffat på en hel vinter, i ett stimm av människor som andas samma obotliga optimism. Med solen i ryggen, knytbiran i handen och strupen full av sång marscherar vi gemensamt in i den ljusnande framtid som är vår.

Theya @ 11433