I söndags pensionerade en levande legendar sig.

Efter en lång semester vågar sig solen äntligen fram, återvändande säsongsfåglar ger ifrån sig säsongens första toner av kvitter och den disiga vårluften immar igen glasögonen på en tioårig pojke i ett av söderorts många miljonprogram. Året är 2001 och Twin towers står fortfarande intakta, Göteborg har inte skakats av kravaller och något obetydligt dalagäng har ännu inte tagit sitt första tillika enda SM-guld i fotboll.

Dammolnen slingrar sig som serpentiner mot himlen runt honom. En åttaårig pojke står mellan femmannamålets stolpar och ser ut över grusplanen. Runt honom haglar skratten, skriken och slutligen även skotten. En stenhård projektil, avfyrad i vad som känns som ljusets hastighet, söker sig med all världens kraft mot mål. Det finns inget utrymme för tanke, utan han får helt förlita sig på reflexer.

Det går ett sus genom samtliga spelare på fotbollsplanen när hans armbågar träffar gruset. Blodet  rinner långsamt, från alla möjliga väck som slitits mot smågrus och smuts, men han är alldeles för adrenalinstinn för att känna av någon smärta. Hans annars små, korta, händer hade precis, precis räckt. Ett par fingertoppar, skrubbsår en trasig t-shirt var vad som hade krävts, men han hade räddat skottet. Hans granne var snabbt där och förklarade högljutt för honom att han var nästa Casillas eller Kahn, men pojken bara skakade på huvudet och sa “Isaksson”. “Jag vill vara nästa Andreas Isaksson”.

Snabbspola ett gäng år. Den åttaårige pojken visade sig inte bli någon framtida världsmålvakt, det visade sig däremot Andreas Isaksson bli. Djurgården var bara ett första stopp på vad som skulle bli en väldigt framgångsrik resa, en resa som tog honom genom Eredivisie,  Ligue 1 och Premier League. En resa som skulle innebära att deras vägar enbart korsades i landslagssammanhang, för där hade Isaksson en fast startplats i nästan femton år. För den stora majoriteten av det svenska folket var han ett kontinuerligt inslag i blågults landskamper, men för pojken och hans gelikar var han en symbol. En symbol för en svunnen tid som i efterhand mer kändes som en dröm.

Jag minns klart och tydligt var jag när jag fick SMS:et. Smuttandes på min sjätte kopp kaffe, sittandes på en av mitt jobbs sjabbiga soffor. Jag minns fortfarande också den oerhörda chocken som direkt grep mig, tre ord som fick mig initialt rynka på näsan av förvåning för att nästan lika snabbt utbrista i ett euforiskt vrål. “Isak är klar” stod det. Andreas Isaksson, en av Sveriges tillika Djurgårdens, bästa målvakter genom tiderna, kommer hem för att avsluta karriären i Djurgår’n. Det kändes helt ofattbart, min barndomsidol, personen som jag lajvat och låtsas vara på min barndoms grusplaner, avslutar sin framgångsrika fotbollskarriär i föreningen som han håller närmast hjärtat.

Den gode Isak anslut i ett läge som var allt annat än optimalt. DIF hade inlett Allsvenskan 2016 med tre raka vinster, men därefter mäktat med tolv förluster på fjorton omgångar. Situationen var allvarlig, nästintill becksvart. Pelle Olsson fick sparken och in kom en färgstark britt, Mange Eriksson och ingen mindre än Sveriges bästa målvakt. Än idag har jag svårt att se någon annan än Bosse Andersson lyckas med den typen av håll käften-värvningar.

Om 2016 inte går till historien för DIFs del så är 2017 och 2018 definitivt årtal att minnas. Andreas Isakssons hemkomst, i samband med en och annan superförsäljning av olika anfallare, ledde till att Djurgården på första gången på ett sekel var att räkna med. Helt plötsligt fanns mer stjärnstatus och landslagserfarenhet i truppen än i något annat allsvenskt lag. Förväntningarna var stora, och likaså infriades de. Med en storspelande Andreas Isaksson som omvandlade många tillsynens potentintella poängtapp i spetsen lyckades DIF för första gången på tio år placera sig på europaplats. För många djurgårdare som växt upp under guldåren, och sedan blivit aktiva supportrar i tonåren och därmed enbart upplevt en tid på läktarna mörkare än dagarna innan vintersolståndet, var detta en den första riktiga framgången de fått uppleva.

Av alla mina Isaksson-minnen är det framförallt två som sticker ut, båda inträffade denna säsong, båda två förlösande skrik. Första inträffade i semifinalen mot Solna aik. I sju års tid hade derbyförnedring på derbyförnedring plågat oss supportrar, den hade lagt sig som en blöt filt över våra axlar. Journalister hade börjat omnämna fenomenet som “derbyspöket”, och det hade satt sig i huvudet på supportrar, spelare, alla i föreningen. Många av de redan spelade derbyna hade känts som klara vinster, men istället hade de klara vinsterna genom oförklarliga tapp förvandlats till helt orimliga förluster.

Matchklockan stod på minut 78:a, DIF ledde över ärkerivalen med 2-0. Plötsligt sker det som inte får ske, Solna aik tilldöms straffspark. De två södra klacksektionerna håller kollektivt andan, en gemensam skräckfilm spelas upp i huvudet på dem. De har sett den förut, de fasar inför det annalkande raset. Nervositeten och ångestkänslorna som väller upp ur folksamlingen går att ta på när Solna aik ska slå straffen. En straff som i de tidigare derbyna, trots att den varit dåligt slagen, med all säkerhet hade hittat målet. Men inte den här gången, för där stod Andreas Isaksson i vägen. Räddningen satte stopp på en sjuårig ökenvandring, det efterföljande skriket förlöste tusentals.

Nästa skrik, i samma turnering, skulle komma att sammanfatta tio titellösa år. Efter att ha hållit nollan genom hela svenska cupen, efter att ha krossat Malmö FF på hemmaplan inför storpublik, efter att ha fått se supportrarna yra av glädje och berusade på seger springa in på planen för att fira, tog Andreas Isaksson tag i bucklan och gav ifrån sig ett skrik, ett skrik som för evigt kommer följa med alla som följt DIF de senaste tio åren. Ett skrik som avslutade ett mörkt, jobbigt, kapitel i föreningens historia och påbörjade ett nytt, spännande, inför framtiden.

I söndags fick en barndomsidol, och klubblegendar, en sådan som jag kommer berätta historier för mina barn om, lägga skorna på hyllan. Hyllningen var en värdig återblick av hans karriär, och jag tror att ingen lämnades oberörd.

Nu återstår det bara att säga tack, tack. För alla minnen, för alla glädje och för den stolthet du fått oss att känna.

Lyckas vi med bragden att ersätta honom med en ens hälften så lojal och duktig målvakt är det världsklass, men det kommer alltid bara finnas en Andreas Isaksson.


Theya