Stockholms Stadion, minut 88. Det är offensiv frispark och nu har stadionpubliken fått blodad tand.

Säsongsinledningen 2013 hade inte varit något annat än en fullständig katastrof och på väg hem från 1-5 borta mot Åtvidaberg konstaterade min bussgranne ett smärtsamt faktum – vi hade fått dyngstryk av ett lag från en stad med färre invånare än vad Djurgården Fotboll hade medlemmar. Nu var det dags att möta guldfavoriten Malmö FF på Stadions nyklippta matta. Trots att det var årets finaste dag gick ångesten att se i ögonen på varenda blårand redan i Humlegården.

Som om inte en jumboplats i tabellen vore misär nog åkte vi på ett baklängesmål redan i matchens första minut. Andreas Johansson kvitterade visserligen i mitten av första halvlek, men det hjälpte föga när Malmö tog ledningen på nytt. När Daniel Amartey sedan visades ut med 20 minuter kvar kändes chanserna till tre poäng mikroskopiskt små.

Men där och då var det som att varenda djurgårdare bestämde sig för att det fick vara nog på eländet. I samma sekund som Martin Hansson plockade upp det röda kortet var budskapet från Stadion glasklart:

Malmö ska få sota för den bedrövelse vi tvingats utstå.

Läktarna tog kommandot, och tio minuter senare gick kvitteringsbollen i nät. Med en frispark skulle vi få en sista chans till tre poäng. Sofialäktaren hade fått blodad tand, och jag stod längst ned på Sektion N när jag svepte blicken upp över läktaren. I ögonen på mina bänkgrannar såg jag vad som höll på att hända.

Med en lätt nickskarv blev den annars så anonyme Mattias Östberg blårandig hjälte för en kväll, och räcket på Sofialäktaren blir sig aldrig likt igen. Vid ett Stadionbesök här om året såg jag hur spåren från det där förlösande målraset sitter kvar där än i dag.

Den här krönikan hade lika gärna kunnat ta avstamp i den magiska vändningen mot Assyriska i kvalet 2009, eller vilken match som helst under Kim Källströms dominans på Stadions gräs. Men av någon anledning är det den där sagolika minuten mot Malmö FF som har etsat sig fast allra starkast på mitt minne.

För många andra djurgårdare är det den allra första 0,6:an på Östra station vid en allsvensk premiär, eller den korta springturen upp för trapporna innan Stadions gräs uppenbarar sig under en klarblå sommarhimmel. För den äldre och mest härdade generationen blåränder är det kanske avancemanget till allsvenskan 2000 som står sig starkast, eller någon av alla dem matcher där SM-pokalen lyfts mot Klocktornets höjd.

Helt säkert är i alla fall att det inte finns någon Djurgårdare som står utan minnen från världens vackraste borg. Vi behöver inte heller blicka långt bort från Valhallavägen för att se hur våra antagonisters minnen bokstavligt talat förvandlats till grus. Men vårt Stockholms Stadion kommer alltid att stå kvar.

På lördag har vi förmånen att se Djurgårdens IF spela på den vackraste av platser ännu en gång, och det är vår förbannade plikt att vara där.

Om inte för att skapa nya minnen så för att blicka tillbaka på allt det fina vi har upplevt.

 


Patrik Dahlin

Foto: Michael Svanstrom, JK