Tre dagar efter att det bjöds på en publikfest av sällan skådat slag på Tele2 Arena. Tre dagar efter att Djurgården vann svenska cupen med 3-0 hemma mot Malmö. Tre dagar efter guldet, Djurgården mot Dalkurd.

Då: 20.000 Djurgårdare och 5.000 Malmöfans på läktaren och en match om en titel.
Nu: Strax över 10.000 på läktaren och tillbaka till serielunken.

Som Djurgårdare har jag senaste dagarna svävat på moln. Jag har firat och jag har njutit av tillvaron. Men då var då och nu är nu. Hur skulle mästarna från Stockholm hantera denna inte alls lika sexiga match i allsvenskan mot Dalkurd? Personligen var jag rädd att denna match skulle bli ett rejält uppvaknande, en ordentlig käftsmäll för att välkomna oss tillbaka till verkligheten.

Visst, våra spelare är proffs och ska kunna hantera den här matchen på samma sätt som matchen i torsdags. Men det går inte att komma ifrån att inramningen på matchen är långt ifrån vad den var i matchen mot Malmö. Dalkurdfansen är visserligen många till antalet, men de låter inte speciellt mycket i form av sång och lever mest med när något händer på planen. Kärnan på Sofialäktaren sjunger och gör sitt för att elda på våra spelare på planen, men det är ändå inte den där elektriska stämningen som i cupfinalen.

Matchen börjar lovande när Djurgården pressar Dalkurd högt och försöker hålla tempot uppe, men det går inte att komma ifrån det faktum att det känns avslaget. Både på planen och på läktaren. Dalkurd skruvar ner tempot och försöker spela på kontringar, samtidigt som slakthuskurvan verkade gå in i någon form av cupmästar-dvala. Sofia försöker att ge laget nere på planen energi, samtidigt som kapten Olsson manar på laget. ”Kom igen gubbar, vi måste höja oss!” hör jag honom ropa.

En vanlig match, med ljudvolymen vi alla vet att vi kan ha på läktaren, ska det vara omöjligt för mig att höra honom ropa dessa ord. Men idag gör jag det. Spelet nere på planen är inte mycket att hurra för. Kanske skulle Tino haft en straff och kanske skulle Une ha satt sin nick i den 29e minuten under ribban. Men å andra sidan borde Dalkurd gjort mål när Isaksson kom på mellis i en omställning och var helt ur position. Men båda lagen saknade skärpa i avsluten under den första halvleken.

Med knappa kvarten kvar av halvleken vaknar plötsligt slakthuskurvan till och häver ur sig ett ”Kämpa!”. Växelramsan sjungs fram och tillbaka i ett par minuter, men ebbar sakta ut. Nere på planen spelar vi okoncentrerat och man ser tydligt en frustration bland spelarna som inte riktigt känns som att de är i synk.

Frustrationen är tydlig på läktaren när domare Magnus Lindgren blåser av den första halvleken.

Mycket behövde bli bättre till andra halvlek. Framförallt skulle jag säga att vi supportrar skulle behöva gå raka vägen förbi baren, in på toaletten och se oss själva i spegeln. För någonstans måste vi inse att den energin vi ger från läktaren smittar av sig på spelarna. I torsdags vibrerade betongen av förväntan och sång. Från sittplats till ståplats och allt däremellan, alla hjälpte spelarna på planen till guldet.

Först när Tino gjorde 1-0 i den 55e minuten tycker jag att läktarna vaknade till ordentligt. Från ståplats till slakthuskurvan till sittplats, alla stämde upp i ”Det hörs ett rop ifrån Stadion”. Skulle det här bli en väckarklockan som såväl spelare som supportrar behövde? Till viss del. Sofialäktaren stämde upp i Coca Carola klassikerna ”Vi är Djurgården” som rullade på läktaren från den 62a minuten och i stortsett hela vägen till slutsignalen.

”Ååååh
Vår allra bästa vän
Ååååhhh
Vi är djurgården
Ååååhhh
Vi är Djurgården
Vi ska segra vi ska vinna allt!

Vi é lågan på ljuset taket på huset
Vi är ett maratonlopp
Vi é solen som skiner HETA KAMINER
Vi är en febertopp!”

Nere på planen lyckas blåränderna med konststycket att INTE göra mer än ett mål. Chanser saknade vi inte och vi borde verkligen ha dödat matchen flera gånger om. Men oavsett om det inte var vackert, så var det när domaren blåste va matchen fortfarande 3 poäng.

Nu får spelare och publik några fler dagar på sig att ladda om. En chans att vila ut och smälta det som varit, innan Örebro gästar oss på Norges nationaldag, syttende mai. Så ta med alla dina vänner och kom till Tele2 och fira med våra norska spelare!

Vem vet, kanske kan vi få se Kenneth Høie och hans gigantiska snusläpp på läktaren?
Köp din biljett till matchen HÄR!

Lyssna på Coca Carola klassikern och ladda för torsdag HÄR!


Rickard Karlsson
Twitter: @RvKarlsson

Foto: Cristian Lopez
Twitter: @cck5t