"Djurgården är väl rustat för att stanna i toppen"

Om du fått leka Championship manager med Djurgården i två år, vad hade du gjort? – Då hade jag velat sätta verksamheten utifrån någon form av eget ideal. Mitt ideal i svensk klubblagsfotboll är att jag vill ha ett A-lag med ett stort inslag av egna produkter. Min bild av Djurgården är att man får fram väldigt få egna produkter. Det är Oscar Pettersson och sen Mattias Jonssons grabb som jag knappt sett spela, sen är det ju inte så värst mycket mer och har inte heller varit det på rätt många år*.

– Så jag hade lagt ner mycket tid, energi och pengar för att förändra ungdomsverksamheten på ett sätt som genererade A-lagsduglig talang därifrån. Jag vill skapa ett lag som reflekterar stället där klubben kommer ifrån. Det är också bra med unga spelare för de är formbara och orkar spela en högintensitetsfotboll för det vill jag också göra. Jag vill inte ha några järnkaminer som kör fys med Putte Carlsson i 10 år för att tackla ner de andra, jag vill ha hög intensitet i spelet och det tror jag också är utslagsgivande i Allsvenskan. Det är det jag hade försökt att göra, skapa en ungdomsverksamhet av egna spelare som spelar fotboll i 300 knyck och därefter spetsvärva utifrån behov och hur mycket pengar som återstod.

– Det behöver inte ta så lång tid heller. Det är inte så jävla långt ifrån det som Aik försökte att göra i somras och Aik har i mina ögon väldigt stor rätt att vara stolta över sin ungdomsverksamhet och det faktum att den genererar så mycket till A-laget. Nu tog väl Norling det till sin extrema spets. Det hade jag också kunnat göra och nu gick det inte bara knackigt utan dåligt men utifrån kan jag känna att ”men va fan värdesätt det ni har och det som ger er en identitet”. Jag tror inte att de hade åkt ur ändå utan de hade kanske slutat åtta eller nia och att göra det med den modellen hade jag kunnat tycka var ett okej pris att pröjsa, men de blev ju livrädda för att faktiskt åka ur.

Vad tycker du karaktäriserar Djurgården som klubb 2020? – Rubriken på Djurgårdens säsong för mig är ”Kampen mot sig själv” för ett lag som överpresterade så hejdlöst mot sig själva förra året. Kravbilden och förväntningarna förändras ju såklart. Jag tycker ju att Djurgårdens säsong i stort har varit okej och jag tror att jag uppfattar Djurgårdens säsong lite bättre än vad Djurgårdens supportrar gör.

– Att ni vann guld förra året med det materialet är så osannolikt och det är ju ett sånt toppbetyg till både tränare och spelartrupp men att prestera lika bra andra året var ju inte rimligt eller realistiskt och utvärderingen färgas ju av framgångarna 2019. Jag tycker att Djurgården ligger ganska jämnt i prestation kontra spelarmaterial.

– Det var visserligen ingen bra insats mot Ferencvaros men sedan gick de hela vägen och då får man kanske omvärdera det lite grann. Sen är väl frågan just, har ni rätt att vara besvikna på att inte spelartruppen blev bättre? Att ni inte investerade mer, att ni inte rekryterade på ett annat sätt och att Champions League-satsningen inte fick en annan form? Det är möjligt och mer en rättmätig besvikelse än att de 11 på planen inte vunnit 10 fler matcher. Det finns såklart de som tycker att man kunde ha satt sprätt på Danielson-miljonerna men jag vet inte heller svaret men jag tycker att det är giltigt att ställa frågan än att stå och skrika på Thomas Lagerlöf för att ni inte vinner guld med det här laget.

– I Europa gör man en godkänd insats sett över hela kvalet men det är synd att man inte ens deltog i matchen mot Ferencvaros. Sen kan jag tycka att svenska lag är för dåliga på att anpassa sig till domarna ute i Europa. Det är inte en nivå i Europa utan det kan svaja. En domare kommer från Belarus med en nivå och en annan från Spanien med en helt annat. Men svenska lag är dåliga på att känna efter 10 minuter att ”ok, idag är det det här som gäller” och anpassa sig därefter. Till exempel så kan ett rumänskt lag känna efter att ”jaha, är det en sån här domarnivå idag. All right, då tar vi oss de här friheterna” och det tycker jag inte att svenska lag är kapabla till.

Du intresserar dig ofta för spelares lifestorys och bakgrund. Är det någon spelare i DIF som du är särskilt nyfiken på eller tycker är intressant? – Jag har känt lite att jag har underrapporterat om Djurgården på sista åren och det beror ju delvis på det här att jag har lättare att intressera mig för Robin Quaisson från Akalla än Jacob Une-Larsson från Äppelviken. Det är sociologiskt intressant att det nu finns en generation av Une-Larsson och Augustinsson, spelare som kommer från oerhört resursstarka miljöer och det är på sitt sätt lika intressant som att komma från resurssvaga miljöer men jag har ändå haft svårt att riktigt få grepp om dem. Jag skrev ett reportage om Jesper Karlström i början på säsongen men det var mest för att det hade hänt så mycket kring hans prestationer och status så att bara den helomvändningen var spännande.

– Radetinac är jag nyfiken på. Han är ju från det Bosniska Serbien och det vet man knappt att det existerar men det finns ju en liten del av Serbien, långt ner i den södra delen av landet, som är den lilla, lilla delen av Serbien där det finns en stor bosnisk-muslimsk närvaro. Jag är rätt säker på att Haris är därifrån och att han då har växt upp i en turbulent del av världen i en turbulent tid av historien. Bara sen hur han kom till Sverige och hur det kom sig att han började att spela fotboll här är jag nyfiken på för jag har förstått det som att hans farsa hamnade här och att Haris kom hit för att hälsa på och spelade boll på vinst och förlust. Så det känns som en spännande livsresa och där landar jag nog.

Vad är din uppfattning om Bosse Andersson? Är han landets bästa sportchef? – Min uppfattning skiljer sig ju inte från den som alla andra har. Att det är en oerhörd jävla fixare och trixare som är unik i sitt slag och som har gjort mer för Djurgården än förmodligen någon annan människa i modern tid. Sen så har ju alla arbetssätt och alla personligheter sina styrkor och brister så är det väl med Bosse också.

– Det hade nog varit svårt att hitta en stor allsvensk klubb idag som från noll hade fått för sig att välja Bosse i sin headhunting-process. Han hade kanske inte fyllt upp emot headhunting-kontorets kravbild. Inte bara att han är old school utan att han är just Bosse. Han går ju mer på instinkt är på akademisk utbildning och det tror jag att han är okej med att jag säger. Det är väl inte så näringslivet funkar särskilt ofta idag. Jag tror inte att han är den siste i sitt slag men han är ensam i sitt slag.

Hur placerar sig DIF i tabellen 2020? – Fyra.

Är DIF ett topplag de nästkommande tre säsongerna? – Inte ifall den här spelartruppen är den trupp som ni ska fortsätta att ha men om jag uppfattar era bokslut rätt så såg det ju väldigt gynnsamt ut, i alla fall före pandemin. I den ekonomiska konkurrensen så inbillar jag mig att ni borde stå er rätt bra och gör man det så har man alla förutsättningar för att bygga trupp. Så jag tycker att klubben verkar rustad för att skaffa sig ett topplag men jag tror inte att spelartruppen idag egentligen utgör något guldlag. Det var som sagt helt orimligt att de utgjorde det i fjol och sen har det hänt litegrann men det är fortfarande samma kärna.

Intervju: Olle Eriksson Transkribering och bearbetning: Västra övre