"Det var ett målras som ingen av oss någonsin kommer glömma"
Det har gått en tid nu efter den monstruöst sköna 1-0 segern mot Bajen. Jag har personligen fortfarande knappt förstått det, men faktum är att vi tog en trepoängare när vi behövde det som mest. Trots ett halvtaffligt spel, missade jättelägen och sex timmars tillägg så kunde Bajen skandera om Cifuentes och tiki taka bäst fan de ville – för deras del blev det noll poäng.
Det har gått en tid nu efter den monstruöst sköna 1-0 segern mot Bajen. Jag har personligen fortfarande knappt förstått det, men faktum är att vi tog en trepoängare när vi behövde det som mest. Trots ett halvtaffligt spel, missade jättelägen och sex timmars tillägg så kunde Bajen skandera om Cifuentes och tiki taka bäst fan de ville – för deras del blev det noll poäng.
Hur många gånger har man inte suttit i exakt denna sits förut? Vi har kommit igång med bra resultat i ryggen och går in i ett derby där våra rivaler är i en sämre form. De startar med en uppställning som väcker på ögonbrynen (jag kollar osökt på semifinalen mot just Bajen i svenska cupen 2020) och trots ett stort spelövertag så förlorar vi.
Den här varma söndagen så var det just dessa förutsättningar. Dessutom hade jag, som aldrig någonsin förut bevittnat en derbyseger på plats, valt att infinna mig på Sofialäktaren. Det är såklart lätt i efterhand att säga men jag vill ändå påstå att det var en helt annan mentalitet i Djurgårdsleden redan från start.
Humlegården var välfylld och var man än kollade var de blårandiga ställen precis överallt. Marschen fyllde Stockholms mest centrala gator till bredden och jag tror att de olika ramsorna fortfarande ekar runt Kungsgatan och dess omnejd. Vi marscherade i det som är vår stad, för vårt lag – och idag var vår dag.
Foto: Cristian Lopez Hidalgo, JärnkaminernaNär det helt otroligt detaljerade tifot hissades upp i samband med Bajens Melodifestivalsinspirerande sådana så kändes det återigen som att vi redan hade ledningen. Sen ska man väl, i ärlighetens namn, säga att övertygelsen som visar sig i denna text inte var helt där när matchen blåstes igång.
Det var ingen match som går till historien för den som genuint älskar fotbollens vackra spel. Det var felpassar, det var halvlägen som oftast och det var mer en strid på mitten än böljande kontringsspel. Men chanserna kom till och från i första halvlek: Asoro var så när efter en imponerande aktion att sätta in ettan, Hien nickade utanför efter ett Pirlo-esque inlägg från Edvardsen och Finndell hade en fin möjlighet att knorra in den med vänstern.
Och det var inte så att Bajen inte själva hade lägen. När Trawally missade ett gediget läge och där Ludwigsson stod med öppet mål så minns jag att jag hann tänka ”ja jo, det här har ju hänt förut. Ett inte speciellt välförtjänt mål som säkerligen kommer stå sig”. På något vänster så blir det inte mål och det kändes någonstans talande för matchen i sin helhet.
Ekdal höll på att blocka in bollen i eget mål och vi höll flera gånger på att i princip donera in ett ledningsmål för Huski Chocolate-gänget. När den andra halvleken blåstes igång och det blev mer och mer anfall från båda lagen så kändes det plötsligt som ett riktigt derby igen. En lite avslagen första halvlek, där den andra istället liknades en ordentligt skakad colaburk. Jacob Widell Zetterström fick flera gånger visa prov på vad han kan, och även om många lägen gick rakt in i hans breda famn så hade han att göra.
Foto: Elias OlssonMed halvtimmen kvar byttes Edvardsen ut mot Wikheim, en man som ju fått utstå en del kritik och frågetecken. Jag minns att jag vände mig om mot en vän i klacken som frågade vem som byttes ut, och när jag sa ”Edvardsen” så var det många som suckade och ifrågasatte Kim och Tolles byte.
Tji. Fick. Vi.
Wikheim kom in och det kändes som att han hade en derbymentalitet som vi inte skådat på många år. Det här var hans match, alla andra var bara sidokaraktärer. Det hann väl gå några minuter innan han drog nytta av slarvigt Bajenförsvar och avancerade i full fart på egen manick, och via Radetinac och Banda (som för en stund påminde om Lionel Messi) kunde Wikheim avsluta anfallet som han själv påbörjade.
Och det var ett målras som ingen av oss någonsin kommer glömma.
Foto: Elias OlssonBuya Turays 1-0 mål mot Malmö 2019 orsakade ett målras som säkerligen satte sig på Malmös Richter-skala. Det här var fan nästintill ännu mer än så. Det jublades i tamejfan flera minuter. Och just därför var det nästan tur att när Asoro, som drog en löpning från halva plan, missade mål när han sköt tätt över cirka trettio sekunder senare. Stockholmsarenan hade exploderat, tio gånger mer än vad det hade gjort just därinnan.
Resten av matchen är… blurrig. Framförallt långsam. Elias Andersson, fint framspelad av dagens hjälte Wikheim, missade ett ypperligt läge att döda matchen. Al-Hakim bjöd på elva minuter extra i tillägg och Bajen på två rejäla ramträffar som höll på att kosta mig livet. När vi försökte få tiden att gå gjorde Wikheim det på det mest förnedrande sättet som går att göra på. Bojanic skickades till hans favoritkorvkiosk och hela Bajenförsvaret låg som plockepinn när den norsk-brasilianska yttern gjorde precis vad fan han ville.
Nio minuter gick, tio minuter gick och in i den elfte minuten insåg Al-Hakim till slut att Bajen inte skulle göra några mål oavsett hur många lägen de fick. Slutsignalen bjöd på ett jubel som lät som ett målras och äntligen fick vi återigen skandera ”Always look on the bright side of life” mot en fullspäckad och grinig Bajenklack.
Foto: Cristian Lopez Hidalgo, JärnkaminernaDet här var en match vi skulle vinna. Det här var en match vi behövde vinna. Det här var en match som vi många gånger förr inte hade vunnit.Det här var en match där vi vann.
Det här var en match som innebar att vi kapitaliserade på att Gnaget och Malmö tappade poäng, och nu även Bajen.
Tack för i söndags, det gör vi om igen, tycker jag.