Från meningslöst ingenmansland – till bäst i stan och SM-guld

Jag minns väldigt väl var jag befann mig den sjuttonde februari tvåtusensjutton och vad jag gjorde. Det hade ganska länge spekulerats i Källströms framtid och om han skulle komma hem igen, vilket också födde hashtaggen #KimKomHem. Jag själv var helt inställd på att han inte skulle göra det överhuvudtaget, och jag skrev till och med att jag skulle färga håret blont om jag hade fel i saken. Den förmiddagen befann jag mig på mobiloperatören 3:s huvudkontor som på den tiden var min arbetsplats, och mellan olika telefonsamtal fick jag en pushnotis om att Källström hade signat. Min första tanke var alltså att ”kuken också, nu måste jag färga håret”. Den andra var att det var en prestigevärvning kategori större.

Några sekunder efter började de djurgårdare som fanns på kontoret att jubla. Jag minns att en person mailade ut till kontorsslingan och frågade kontorets andra Stockholmslags-anhängare om ”de inte var jävligt rädda nu”. Resten av den dagen är dock desto blurrigare, men jag får skylla på att det är fem år sedan. Jag minns dock att jag var på en AW efteråt och drack öl, blev full och pratade enbart om Kim.

Källströms första sejour i Djurgården var en otrolig sådan. Jag ska inte sitta här och på något sätt försköna historien heller. Jag var typ fem år när den fjuniga tonåringen från Sandviken skrev på och var tungan på vågen till vårt första SM-guld på 36 år. Jag minns så gott som ingenting. Men som uppväxt i en Djurgårdsfamilj så fick man ändå lära sig det som behövde läras. Så trots att jag, så vitt jag vet, inte riktigt bevittnade hans första tid i Djurgården så visste jag precis vad jag kunde förvänta mig när han kom tillbaka hit – om än att det hade gått tretton år sen sist.

När han väl landade i Sverige mottogs han vid flygplatsen. Jag är nästan helt säker på att ingen annan har fått det hos oss någonsin. Men det kändes inte speciellt konstigt att göra det utan snarare helt rimligt. Och det var på något sätt väldigt talande för hans återkomst. Ett ordentligt välkomnande hem till där han faktiskt skulle vara. Kort därpå presenterades han på Tele2 i halvtid mot Vålerenga.

Foto: Helena Avermark, Järnkaminerna

2017 var en säsong som på många sätt överraskade… typ alla. Vi hade en trupp innehållandes spelare som Andreas Isaksson, Jonas Olsson, Magnus Eriksson, Kerim Mrabti, Gustav Engvall och Aliou Badji. Trots det var det inte överdrivet många som förväntade sig speciellt mycket, för det hade man inte fått lov att göra den senaste tiden. Även om man alltid snackade om att vinna titlar var det nog få (om någon) som genuint trodde på det, och att nå Europaplats var det enda målet som, om än extremt osannolikt, kändes mest görbart.

Drygt 26,000 personer drog sig till Stockholmsarenan när vi äntligen skulle debutera mot nykomlingen IK Sirius. Ett tifo i form av en avbildning av den klassiska Kim och Isak-bilden drogs upp – och det var väl det. Vi förlorade med 2-0 och följde upp det i omgång två med att få oavgjort borta mot BK Häcken.

Foto: Cristian Lopez, Järnkaminerna

Meningen med denna… vad man nu ska kalla det, krönika kanske, är inte att gå igenom säsongen 2017. Poängen är att få fram vad som hänt sen Kim kom hem. Kim Källström drog på sig kaptensbindeln och det var en säsong där vi för en gångs skull spelade för någonting – på väldigt, väldigt länge. Höstmatcherna som annars hade varit lite onödiga, i brist på bättre ord, blev plötsligt viktigare än någonsin. Och Källström visade att han inte kom hit för att tjäna enkla pengar utan prestation, för han var bättre än vad jag hade hoppats på. Målen och målgesterna var i sin klassiska form, och tillsammans med resterande trupp och Özcan Melkemichel kom vi i slutändan trea. Även om efterföljande Europaspel var en genuin katastrof (och myntade uttrycket sveket i Odessa) innebar Kim Källströms återkomst och säsongen 2017 början på något väldigt, väldigt stort.

Antiklimatiskt nog valde Kim att avsluta sin proffskarriär året därpå, och det blev inte mer än just 2017 som vi fick ihop. Efter ett tårfyllt tal i premiären 2018 skulle vi alltså börja om igen och fortsätta vår jakt efter framgång. Vi hade äntligen hamnat i toppen, vi hade äntligen hamnat i Europa – och vi skulle äntligen fortsätta så. Säsongen i sig var ingen höjdare, och jag är inte kunnig nog för att veta om det var på grund av Källströms frånvaro eller om det berodde på något annat. Men det kändes ändå som att, trots en trist sjundeplats, grunden för den nya tidens Djurgården hade lagts. Det blev säsongen där vi äntligen vann mot AIK i cupen och 3-1:ade Bajen efter den enskilt bästa insatsen jag sett från Erik Johansson (han hette inte Berg på den tiden). Men framförallt blev det säsongen där min generation fick smaka på efterlängtad framgång. Cupfinalen mot Malmö, den stekheta maj-dagen, var något utöver det vanliga. Det var kanske den sjukaste stämningen jag vittnat och allt bara fungerade. För min del var det första gången jag fick rusa in på plan och fira att vi äntligen vunnit någonting (bortsett från matchen mot Assyriska 2009, men då vann vi ju egentligen absolut ingenting).

Säsongen 2018 summerades nog av många som ett helt okej år. Vi tappade ett tungt namn men det kändes som att vi äntligen var på väg någonstans. Drömmar och visioner om ytterligare framgång var inte längre bara härliga fantasier, utan snarare en förväntan. Ett krav. Ett måste. 2019 blev också året då vi till slut blev bäst. Och var fan kom det ifrån? Ett lag som så sent som 2013 var i djup kris, som från september framåt i flera år egentligen bara spelade av resten av säsongen utan att ha något att varken vinna eller förlora. Jag minns när jag cirka 2015 frågade en äldre supporterprofil om när han trodde att vi skulle vinna guld igen.

”Då är vi nog alla döda sedan länge”, sa han.

Men 2019 sågs vi på Östgötaportens innerplan i fullt fungerande skick. Hur det faktiskt hände vet ingen, men vi gjorde det.

De kommande åren var inte lika framgångsrika, men säsongen 2020 går knappast att ens räkna. Vi gjorde en riktigt dålig säsong likt alla andra, men vi kom fyra. En position som vi i princip hade jublat över bara år tidigare. Säsongen 2021 var desto bättre. Vi föll på mållinjen tack vare lite uddlöst anfall och en dålig höst – men om man sätter det i ett större perspektiv: förstår ni hur glada vi var över en tredje plats 2017? Det är ett Djurgården som mår bättre nu än någonsin förut och jag lovar er att vi bara har börjat.

Vi nöjer oss inte med mindre än total framgång, och varför skulle vi egentligen göra det för? Många håller nog med mig om att allt annat än guld är ett smärre misslyckande. Det är en rejäl utmaning – men dit ska vi nå, och det finns inget annat.