Intervju med Markus Johannesson

Markus Johannesson. En av dom spelare Bosse värvat som jag från början varken såg eller förstod storheten i. Visar väl igen, bara för att jag tittar på mycket fotboll, intresserad, så har/hade jag mycket att lära mig om detta gröna schack. Han slet. Styrde. Kämpade. Gav ALDRIG upp. I sitt värv, för klubben i mitt hjärta, stod han alltid upp för skölden. Vårt svar på "Tolle" i AIK. En sådan spelare som får andra att bli bättre. Han ledde oss till två titlar. Han var också med när laget blev sämre och sämre. Som du kommer få läsa i denna intervju, är hans analyser om vad som händer när det går utför, lika knivskarpa som hans analyser i TV. För mig är han som Leffe Boork var på 90-talet i spelet ishockey när det gäller att förklara spelet fotboll på ett lättfattligt sätt. Han förklarar saker som vi lekmän ofta missar. Han förstår och var själv väldigt bra på det som händer mer än att sparka på en fotboll. En av våra många mästare under 2000-talet.

Först en faktaruta.

Namn: Markus Johannesson Civilstånd: Gift Barn: 2 st. Ella fyller 17 och Agnes fyller 12 år. Agnes, lilltjejen, spelar i IK Frej. Markus tränar hennes lag och sitter i styrelsen. Dam/Ungdomssektionen bröt sig lös från herrarna för flera år sen. Nyligen, som alla vet, så tillhör ju numer herrarna bajen. Genom deras namnbyte så har det startas upp ett nytt herrlag. Frej är en mycket välmående förening idag. Fordon: Bil, Audi Vid val, röstar du då: Ja Har spelat i följande klubbar: Rölanda IF, Eds FF, IK Oddevold, Örgryte, Djurgården Meriter:

Tjena "Mackan", vad gör du nu för tiden? – Jag är aktiv i flera företag som jobbar med ledarskapsutbildning både mot näringsliv och idrott. Jag och Johan Fallby som är idrottspsykologisk rådgivare, som jag lärde känna i min aktiva karriär i Djurgården. Jag har bra erfarenheter men även då med en vetenskaplig grund i form av psykologi med hjälp av Johans akademiska utbildning. Vi använder mycket från elitidrotten med oss i vårt värv. Sen jobbar vi också ihop mot idrotten för att utveckla ledarskapet, inte specifikt fotboll utan all idrott där vår kompetens efterfrågas. Vårt företag heter 2motiv8. Vår vision är att jobba för ett sunt och välmående ledarskap inom idrotten. Sen har jag ju SVT jobbet också, som expert i deras fotbollssändningar.

Fan va kul, ärligt. Många idag kallar sig ledare men tar inget ansvar när det kommer till kritan. Som jag ser det, är det stora behov överallt för riktigt ledarskap. – Ja, det är ju en bristvara ofta idag. Många av dom som kallar sig chef, ledare eller vad det nu kan vara, uppfattar ofta sig själva som fullärda. Samma saker kommer ofta igen. "Jag kan det här. Min verksamhet är oerhört speciell, man måste förstå den, så vad kan du tillföra då?"

Jag hade ett av mina företag 1989-2003, jag hade verkligen behövt det men fattade inte det då. Tog 10 år efter försäljning som jag fattade vad jag saknade för att vara chef. – Ja, men det är ju bra. Du funderade. Reflekterade. Det är ju en stor del av att vara ledare. Sen var väl ditt företag också "speciellt" (vilket jag höll med om). Men det är ju inte själva företagandet vi jobbar med utan hur man leder. Drivkrafterna för att bli bra på något är ofta detsamma. Mekanismen hur man själv och andra människor fungerar. Om man kan lära sig det underlättar det mycket. Om du har en utbildning kan du hantera människor och situationer som kommer upp mycket bättre.

Rölanda var första klubben. Ledsen, har aldrig hört talas om dom, ligger dom i Göteborg? – Nej, det gör dom inte, dom ligger i Dalsland. Dals-eds kommun är där jag kommer ifrån. Väldigt liten ort. Min pappa var tränare och min mamma spelade i den klubben. Damfotboll var det som dominerade i den klubben.

Efter det gick du till Eds FF? – Stämmer bra det. Samma kommun. Division 4 fotboll tror jag det var. Jag var väl 14-15 år då. Rölanda var division 6 och då var jag bara 13 år. Min senior karriär startade tidigt. Men när jag tittar tillbaka på den tiden, är det nog inget jag rekommenderar ungdomar idag att göra. Den division 6 fotbollen som spelades där var rätt brutal faktiskt.

Det är inget som är bra för en ungdom idag? – Nej. Ska du bli något och satsa, måste du ta dig till en bättre träningsmiljö. Då var då. Nu är nu. Den vägen jag tog tror jag knappast är möjlig idag.

Hur kom det sig att du gick till Oddevold sen då? – Det var den stora klubben i området. Dom ville ha dit mig. Dom hade ett grymt bra juniorlag, dom satsade väldigt hårt på juniorerna. Det var en väldigt bra klubb med hög nivå då. Dom åren jag spelade där så var vi 2-3:a i hela Sverige på juniorsidan. Vi gick till final första året jag var där. Semifinal andra året. Dessutom låg seniorlaget i division 1 (Dagens superettan) under många, många år. Det var en storklubb i det området då. Jag värvades dit. Dom ville att jag skulle gå på deras gymnasium och kombinera det med fotbollen. Jag flyttade till Uddevalla då som 1:a års gymnasieelev.

Återigen, jag känner ju igen namnet Oddevold, men har inget minne av er, trots att jag hade säsongskort då med. – Hm, var ni i Allsvenskan då (ouuppps!!) jo, det var ni. Ni klarade er kvar, precis. Vi, Umeå och Djurgården slogs om att slippa åka ur då. Både Bosse och "Nebo" spelade hos Djurgården då. Så var det. Mitt minne är att jag gjorde mål mot Djurgården på Stadion, straff, men det är möjligt att minnet spelar mig ett spratt.

Var du en ledare redan på Oddevold tiden? – Jag var väldigt ung då. 18-19 år. Det var inte aktuellt där. Jag var lagkapten i ett väldigt bra juniorlag som ännu yngre så det har följt med mig.

Hur yttrar sig ledaren "Mackan" när du är i en ny grupp mot en du är bekväm i? – Väldigt stor skillnad om jag är ny i en grupp eller om jag redan är inne i gruppen. Som ny är jag ganska återhållsam och tillbakadragen. Som ny, upplever jag inte själv i alla fall, att dom egenskaperna syns särskilt mycket. Börjar jag känna mig bekväm och känner mig fri, vet var vi ska och vad som förväntas av mig, då kan jag bli en pådrivare. Har ett ambitiöst sinnelag. Inte rädd för att uttrycka mig om vad jag tycker.

Oddevold åkte ur. Sen gick du till Örgryte. Var det en värvning också? – Ja det var det. Hade två bud att ta ställning till då. Halmstad och Örgryte. Halmstad hade ett riktigt bra lag då. Tom Prahl som tränare och legendariska Stig Nilsson i den sportsliga ledningen. Men hur det var så vägde det över för Örgryte. Stefan Allbäck var sportchef där då. Calle Björklund var tränare.

Vad gjorde spelaren "Mackan" till en bärande spelare i början på 2000-talet i Sverige? Var inställningen ditt signum? – Ja, definitivt. Så var jag. Jag har levt som spelare på min inställning. Att göra spelare runt omkring mig bättre. I ett lag gäller det att alla gör sitt bästa. Sådant hjälpte jag gärna till med. Jag var en vattenbärare på planen. Jag hade en väl utvecklad spelförståelse och ett bra passningsspel, som ofta glöms bort, men min stora styrka var att verbalt och kommunikativt driva på spelare med större spets än vad jag hade. På så vis att vi som ett lag gör resan tillsammans. Den spelaren jag var glänser kanske inte mest, men det är en viktig del av ett fungerande lag. Precis som du pratade om med ditt företag, precis så kan jag se tillbaka på mig själv att det ibland hände att jag drev på för hårt. Om det inte var på den nivån som vi var kapabla till, kunde jag bli väldigt frustrerad.

Jag kommer inte ihåg hur ni låg till i slutet på 90-talet, men när vi kom upp igen då var ni stora utmanare om titeln, så det var väl ett bra val? – Ja, då blev det det. Men genom att Halmstad vann guldet 1997 kan man kanske diskutera mitt val. Fast samtidigt, dom hade ett riktigt bra lag. Hade nog blivit mycket bänk nötande då. När Erik Hamrén kom så blev Örgryte väldigt bra. Vi var bättre än Djurgården då på början av 2000-talet. Innan Paulinho/Afonso. Vi hade Marcus Allbäck och Joakim Karlsson som var riktigt bra då. Sen blev vi ännu bättre när Djurgården var som bäst. Vi vann väl båda matcherna mot Djurgården 2002. Jag stängde ytorna för Kim Källström och Andreas Johansson. Vi läste sönder deras spel och sedan hade vi Afonso att slå bollarna till. Fungerade bra för oss. För Djurgården var det väldigt illa.

När du kom, var Örgryte bra då med? – När jag kom var vi en bottenklubb skulle jag säga. Tror vi kvalade oss kvar något av mina första år. Sen vann vi väl Svenska Cupen där 2000. Skönt att få vara med och vinna också. Dessutom var det aik vi slog. Var ett dubbelmöte på den tiden i final.

Stefan Allbäck var ett känt namn i fotbollssverige på den tiden. Känner du att det ligger mycket på sportchefen när laget lyfter? – Nej det tror jag inte. Jag tror det är en förening som fungerar i harmoni. Att det inte förekommer interna strider. Sportchefen är en viktig länk i kedjan, men rollen måste vara synonym med styrelsen. Jag tror inte det finns någonstans där det är en enmansshow. Men i en bra fungerande förening kan en bra sportchef göra stor positiv skillnad. Det är grunden, fundamentet, som gör om en förening blir framgångsrik eller ej.

Så om jag förstår det rätt menar du att om föreningen har en bra styrelse och en fungerande VD så kan dom välja rätt folk och utifrån det nå dom gemensamma målen? – Ja så tror jag, absolut. Att varje utvald person får göra sin grej, för det sammanlagda goda. Om det inte är så, blir det ofta kaos.

När kom Erik till er, vad betydde han? – Han kom runt 2000 sådär. Han var väldigt viktig. Han hade en klar bild/idé om hur han ville spela. Han hittade en röd tråd i vårt upplägg som jag inte upplevt tidigare. Alla övningar och precis allt vi gjorde var länkat till varandra, som i sin tur skulle resultera i vunna fotbollsmatcher. Det var en väldigt tydlig struktur. Han var otroligt ambitiös. Örgryte var inte hans slutstation. Han ville vidare. Han lade ju upp ett totalt sätt att leva, inklusive vila och mat som var ganska nytt då. I det läget kan man säga "många bäckar små". Men det stora och omvälvande var strukturen i hur vi tränade.

Rätt intressant det där. Var det många klubbar då som började bli… moderna? – Det var dom första trevande stegen till hur det är idag. Just på total biten, analysen, har det skett en otrolig utveckling på 20 år. Då var det några få lag/tränare som fann det sättet att jobba. Idag jobbar nog alla så, i alla fall till ungefär toppen av division 1. Jag har skaffat mig utbildning och har det näst högsta steget i UEFA:s "trappa". Den systematik som man jobbar med idag går inte att jämföra med då. Finns inget som sker utan en plan på vad som ska hända. Som natt och dag. Helt olika världar. Inte på något sätt jämförbara, mer än att båda handlar om fotboll.

Som du ser det, betyder personligheten "allt" för en tränare när han ska få med sig spelarna på sin vision? – Nja, kanske inte personligheten utan mer hur ledarskapet utförs och hur man skapar relationer till individen och gruppen och säljer in sin vision. Idag är det den stora grejen med att vara tränare. Finns inga spelare som följer någon, hur kompetent han än är, om han inte själv brinner när han säljer in det till spelarna. Nästa steg i det är att om man får resultat på den inslagna vägen då växer förtroendet för visionen och samtidigt självförtroendet för vad vi kan åstadkomma. I grund och botten handlar det om en tro. Idag måste en ledare för ett lag kunna sälja in det. Just kunskap är en grund, men kan du inte förmedla den på ett trovärdigt sätt, då är din kunskap inte värt något. Får du sen gruppen med dig och får den att fungera inom sig med bra relationer och att ha skapat en tro på det ni gör för att nå era mål, är nog enda vägen till framgång. Att som ledare skapa relationer i gruppen på och utanför plan, det är nog skillnaden mellan dom som lyckas och dom som inte gör det.

Det där är så fascinerande. När Högmo kom till oss, gick vi från färgen grå till ren eld. Han fick spelarna att dansa balett. Han lös. På grund av det började spelare som varit riktigt dåliga att spela bra fotboll. Samtidigt, när han kom hem till Norge, misslyckades han. Det måste ju vara kemi, en unik händelse? – Ja, men också i vilken fas som gruppen befann sig. Jag tänka mig utifrån min egen erfarenhet att då få en mjuk, fin och lyssnande personlighet till laget. Något helt nytt. Någon som inte är nere i skiten. Som inte ens ser den. En grupp som tagit mycket stryk på sitt jobb men även på det mentala, vinner man absolut ingenting att skälla på. Det är som att försöka krama ur fler droppar ur en pressad apelsin. Tro. En förmåga att överföra den. Få laget att tro på det dom kan igen. Då kan det ske fina saker. Om du tittar på Djurgården dom sista åren. Dom tar SM-guld. Sen blir några av truppspelarna lite mätta. Lite bekväma. Det är så lite som skiljer från lysande till bra/okej. Så från ett år till ett annat, med i stort sett identisk trupp kan det se totalt annorlunda ut. Det är extremt komplext. Skulle det bara vara det teoretiska, finns det oerhört mycket kompetenta tränare i Sverige.

Hur ser du på KoT? – Har väl ingen riktig insyn men från där jag kan se, jättebra. Det finns alltid fläckar även på solen men resultatet av det dom gör och gjort är väldigt bra. Dom verkar ha tuffa nypor, som jag tror krävs för framgång. Det finns spelare som varit ute och "dansat" om deras ledarstil. Så kommer det alltid att vara. Kommer alltid finnas dom som man inte passar med. Jag upplever att på tränarposten i Djurgården, kan nog alla känna sig trygga just nu.

Tror du på sikt att det kommer bli mer vanligt med två tränare som KoT, delat ansvar? – Nej det tror jag inte. Jag tror att KoT är undantag. Otroligt svårt att få ett delat ledarskap att fungera. Krävs väldigt mycket av båda. Min personliga åsikt är att jag tror inte på det. Men Kim och "Tolle" är nog ett av få undantag som bekräftar regeln. Att ha ett delat ledarskap kräver grundlig kännedom om varann. Väldigt exakta förberedelser. När det brinner på en träningsplan måste man ha en samsyn, som är väldigt ovanlig att två människor har. Min tro är att staben runt huvudtränaren kommer och växa. Fast kommer i de flesta fall ledas av en "chef". Kommer bli mer av en managerroll i framtiden. Manager är något vi har sett test på i svensk fotboll men det har aldrig riktigt fungerat. Nyckeln är att ha tillräckligt stor stab med kompetenta medarbetare under sig så att man kan delegera. Mina personliga erfarenheter av delat ledarskap har aldrig varit bra.

Det stämmer för mig också. När jag skulle ta in en partner och sedermera tog in honom, sa en engelsman till mig "Micke, tänk på, the only ship that never goes straight is the partnership".

Var du lagkapten i Örgryte också, eller var det Dick Last? – Nja, tror att jag var assisterande där till Dick. Tror inte jag var ren kapten någon gång.

Hur gick det efter Örgryte 2004 sen? – Nej det gick tungt. Erik försvann. Vi tappade flera spetsspelare. Det var inte bara Alves. Dom jag kamperat ihop med på mittfältet försvann. Mitt kontrakt började gå ut. Dom ville förlänga men jag ville iväg. Jag var klar där då. Jag sa till Stefan “nu har ni ett år på er att sälja mig så ni får lite pengar”. Örgryte har ju nästan alltid haft kronisk dålig ekonomi. “Jag vill att ni får pengar men väljer ni att inte göra det, kommer jag att lämna ändå”. ÖIS är en fantastisk förening med fantastiska människor, så jag ville verkligen att dom skulle få betalt. Tanken då var utomlands. Men sen blev vi med barn och började då fundera om vi ville lämna det vi hade här för någon halvtaskig liga, för några kronor till. Nej, det ville vi inte. Då i det läget hörde Bosse av sig men först kändes det inte helt aktuellt. Efter många diskussioner mellan mig och Bosse och hemma med min fru, kände vi att det här blir ett perfekt steg. Spela i ett lag som vunnit i närtid. Som fortfarande var i det läget att dom kunde vinna SM-guld, vilket jag drömt om sen jag började spela fotboll. Bra ledarskap. Knyta kontakter för tiden efter fotbollen.

Hur sålde han in Djurgården till dig. Hur är han att förhandla med? – Han är bra. Enkel. Raka rör. Han är bra att förhandla med. Väldigt ärlig. Det han säger är det som gäller. När det gäller Bosse så har jag bara gott och säga om honom. Hans ärliga sätt kan kanske vara jobbigt för spelare som har högre tankar om sig själv än vad Bosse har. Men inget taskspel. Inget ljug. Rakt. Ärligt. Öppet. Han sålde in det bra. Problemet för Djurgården var att i takt med framgångarna ville dom andra svenska klubbarna, som Bosse köpte av, ha väldigt mycket betalt för sina spelare. Det var ju en strategi. Ta in bra svenska spelare. Få några års sportslig framgång, sen sälja vidare. Men priserna, för Djurgården ökade kraftigt, då fick föreningen börja kolla utanför landets gränser och då blir alltid scoutingen betydligt svårare. Risken att ta spelare från den hyllan Djurgården hade råd med, var stora. I det scenariot ville Bosse och den övriga sportsliga ledningen ha kvar en stomme och där var jag en av dom. En som skulle bära laget under flera år. Sedan krydda med utländska eller någon enstaka gång svenska spelare.

Hur var det all flytta från Sveriges baksida till Sveriges framsida då? – Det var också väldigt speciellt. Jag kom upp och var skadad. Djurgården hade gått riktigt dåligt. Spelade på Råsunda vilket supportrarna hatade. Dåliga resultat, fansen sura, det kunde ha börjat bättre. Jag tror jag hade Zoran i 3 veckor innan han slutade och tror vi låg någon placering ovanför kval då, som en kontrast till dom tidigare åren när Kjelle Jonevret anslöt. Där och då var det väldigt turbulent. Mycket stök i truppen. Många viljor och så där. Som socker på det hela fick jag ta över Kims tröja, nr 16. Jag hade ingen direkt tanke när jag tog den, för vi var inte ens nära samma spelartyper. Jag var skadad och fansen ville se en "Kim". Djurgården låg riktigt illa till den hösten. Det var en riktig tuff start om jag ska vara ärlig. Lägg då till att vi i Göteborg hade haft en jättefin lägenhet, medan det var riktigt tufft att hitta ett fint boende här i Stockholm. Ska ärligt säga att den hösten restes en del tvivel i mig på truppen, på mig själv och vad för beslut jag tagit för mig och min fru.

Jag intervjuade ju Mattias Jonson, din vän, för några veckor sedan och han sa “spelar ingen roll. När du kommer till en ny klubb tar det alltid 6-8 matcher innan du kan nå din kapacitet”. Är det din känsla också? – Ja, men så är det. Spelare är inga maskiner. De är människor. Allt sitter ihop. Men det stora är att för att kunna prestera riktigt bra på plan, gäller det att ha relationer med sina lagkompisar. Krävs många träningar. Mycket arbete innan sådant klickar. På planen ska man ta beslut på någon tiondels sekund, i allt. När du pressar. Hur du styr spelet och alla som pressar. Det måste sitta ihop, annars blir det som löv på hösten. Du måste veta att när jag gör så, händer den saken från någon annan. Fungera som ett lag helt enkelt. Om det då är en stor publik där och du inte hör något från någon utom publiken, då måste du veta. Sätter jag den här passningen på ett tillslag i den ytan, då finns min medspelare där. Under min Örgryte tid hade jag den kemin med Marcus Allbäck och visste oavsett om jag blev väckt på natten, vilka ytor jag kunde hitta honom i. Men den typen av kemi tar tid. Det finns spelare som du aldrig finner det med, på grund av att tanken i spelet inte är samma som din.

Hur blev det för dig när Kjelle/Stefan och Lasse tog över då? – Det påverkades till det bättre. Vi var nederlagstippade. Jag fick bli lagkapten, väldigt snabbt inför 2005 där då. Det kändes bra att få ett stort ansvar. Fick en nystart. Visa vad jag gick för. Deras ledarstil skiljde sig väldigt mycket från Zoran. Där och då var det nog vad laget behövde. Alla 3 är väldigt mjuka, varma och snälla personer. Vi var som grupp lite sargade efter 2004. Så då perfekt. Men när dynamiken i gruppen förändras kanske det hade behövts lite tuffare tag från ledartrojkan. Som jag såg det förändrades inte deras ledarskap men när annat förändrades kanske det behövts att dom förändrades med den nya dynamiken. Tagit dom embryon till missnöje som kom upp då 2006. Det är en stor utmaning för alla ledare, det som är succé år 1 kan vara fiasko år 2.

Jag har ett specifikt minne av dig en gång när vi blev utspelade mot aik på Råsunda. I början på andra halvlek så sänkte du en aik:are med en rejäl tackling. Du visste att du skulle få gult. Men du såg inte ens domaren. Från läktaren såg det ut som att du var riktigt upprörd över våra spelare (vilket jag kan förstå). – Jag kommer inte ihåg den tacklingen. Men själva sättet är en del av spelet som är naturligt för mig. Det hör också till en fotbollsmatch. Det är den rollen som passar den spelartypen som jag var. Där och då brinner det i huvudet. Men på samma självklara sätt, finns det en strategi bakom den handlingen. Få en reaktion. Kanske även från motspelarna, men framförallt från mitt eget lag. Det fanns inget som var värre än att spela en match och känna att "fan, den rinner bara iväg". En sådan dag, när absolut inget funkar av det som brukar sitta som en hand i handske, är det jättesvårt att bryta det momentumet. DÅ, i det läget kan en tackling, ett tjafs, lite bråk, på lagom nivå, skapa att något nytt händer. Ibland vänder man matchen på en sådan händelse.

Från min horisont var 2005 ett år där känslan var att vi började vår resa utför, trots 2007. Hur upplevde du det? – Du har nog en poäng i det där. Det gjordes en del felinvesteringar som kostade mycket pengar. Det var inte en spelare, det var flera som kanske inte hade rätt karaktär. Kraven utifrån och inifrån var konstant höga. I det korta historiska perspektivet kunde man kanske förstå det men ekonomin började dala vid den tiden också. Utöver det kom det in en hel del olika viljor i föreningen. Som jag sa tidigare, förutsättningen för framgång är att hela gruppen har samma mål och är beredda för att jobba hårt för att nå dit. Om det då plötsligt kommer in alternativa vägar, då blir det slitningar inom gruppen. Till yttermera visso fanns det dessutom externa finansiärer som "ägde" spelare med allt det innebar. Dessa människor tyckte sig då ha något form av mandat för att välja vilka spelare som skulle köpas. Harmonin i klubben försvann. Det gnisslade mellan styrelse och den sportsliga ledningen och det i sin tur spiller självklart över på spelarna. På många plan var det helt bedrövligt under den perioden 2007-2009. Att försöka prestera under dom förutsättningarna är i stora drag omöjligt. Samtidigt, måste vi externt hålla tand för tunga. Till syvende och sist, fick jag som kapten varje vecka frågor om vad som hände i klubben, utan att berätta vad som faktiskt hände. Djurgården var min arbetsgivare, då kan man inte agera illojalt. Det tär på en, att försvara något som långsamt nötte ner mig.

Sammanfattningsvis, när bygget börjar vittra, spelar det då ingen roll vilket lag man har, för att laget får inte möjlighet att prestera? – Ja, till slut blir det så. Alla vi som var med då, oavsett roll, är bara människor. Om ett lag ska fungera över tid, krävs det ett bra styre över verksamheten. Då upplevde jag att den vittrade sönder mer och mer. Jag vill inte recensera det för mycket för att det var människor som då representerade Djurgården och utifrån sin förmåga och vision gjorde sitt bästa. Men summan av dom sista åren som aktiv för mig var en total tomhet som utmynnade i en bitterhet över allt som hade hänt. Den bitterheten gjorde att jag distanserade mig från fotboll ett tag efteråt. Jag var slut på energi och förmodligen nära gränsen till att faktiskt bli utbränd. Jag hade faktiskt svårt att prata om de åren i ett par år efteråt utan att ögonen började vattnas. Det var mycket strul. Kraven som supportrarna hade, som var rättmätiga, gick inte att möta dels på grund av bristande kvalitet i truppen, men framförallt för att det inte fanns någon som helst styrning i Djurgården då. Det var riktiga skitår både för mig och för klubben.

Jag fick en känsla då runt 2006 att Bosse inte längre styrde. Värvningarna från då fram tills att han slutade, hade inte hans signum. – Som jag nämnde tidigare smög det sig in en massa folk med olika viljor. Exakt när det började ske under de åren kan jag inte svara på. Det är faran med att sälja bort sina spelare. Tack vare allt som hände då, den totala eroderingen av klubben tog som vi nu vet många, många år att återhämta sig från. Var tur att det löste sig för oss 2009, annars hade det kunnat gått riktigt åt helvete.Jag tror det hade kunnat bli en riktigt lång resa innan vi kom tillbaka igen. Om vi tittar tillbaka till den tiden, tog det cirka 5 år att komma upp på fötter igen. Går fort att rasera något bra, när det väl börjar gå sönder.

Hur var kommunikationen då inom klubben, för dig som lagkapten med den övriga ledningen? – Vi hade självklart kontakt. Men det var inte bara i högsta ledningen det var kaos. Det var väldigt turbulent med tränare då också. Fanns ingen kontinuitet. Bosse försvann. Kom in en helt ny sportslig ledning under en kort period. Var väldigt svårt att få respons på det vi diskuterade. För i det vakuum som uppstod så var folk osäkra på vilken roll dom själva hade. Sen kom det ytterligare en ny ledning. Jag hade möten i parti och minut. Men en förutsättning för allt, är att dom människorna som är utsedda att utföra ett jobb också gör det.

Det där uttrycket "men va fan, dom springer ju inte, tacklar inte, vill inte, slöa" som supportrar säger när det går mer än trögt, vad säger du om det? – Det har man fått höra både från fans, vänner och media. Dom flesta fall när vi som ser på fotboll, och ser ett lag uppträda beror det på brist på trygghet. En inre spänning som gör att automatiken inte fungerar. Det låser sig. Jag tror alla människor kan känna igen sig i det. Något man kan, kanske till och med är bra på, men det funkar inte. Ju mer man försöker ju sämre blir man. Synintrycket blir, "fan va lamt" men i dom lägena sliter människan mer än någonsin. Kolla på Liverpool, hur kan det laget plötsligt spela så många nivåer under det dom gjort dom senaste åren? Finns ingen energi. Finns absolut ingenting. Många tänker då "är dom mätta eller?" Nej, mitt enkla svar är stress och press.

Hur blev det att du slutade då 2009? – Jag var ute väldigt tidigt 2009 och sa att det var min sista säsong. Djurgården ville förlänga, men jag tackade nej. Där och då kände jag mig ganska ensam i truppen. Mattias var ju ett starkt lok men han var skadad mycket. Kraften på plan var för låg, få som bar laget. Det tillsammans med allt bråk bakom kulisserna, jag tog bara helt slut. Jag kände att jag inte ville spela fotboll längre. Jag vill testa mina vingar på andra ställen i samhället. Rent fysiskt hade jag nog kunnat funka några år till, men mentalt… Även om det var på grund av tråkiga omständigheter jag tog det beslutet, kändes det skönt att jag tog det på egna villkor inte för någon skada eller så.

Det är det här jag ofta försöker torgföra. Dom flesta uppskattar Henke/Bosse men jag upplever att dom inte förstår på vilken magnitud som dom räddat oss. – Nej, det tror inte jag heller. Så dåligt som föreningen mådde när dom kom tillbaka. Jag är djupt imponerad över deras arbete. Otroligt glad över vad dom gjort. Glad över att det kommit tillbaka en värme och en familjär stämning. Dom har gjort stordåd. Självklart tillsammans med deras medarbetare. Nu drar återigen klubben åt samma håll med gemensamma mål. När allt det görs, då får man framgång över tid med dom resurser Djurgården har. Helt fantastiskt jobb dom gjort.

En fråga som malt i mitt huvud, som jag glömde i intervjun med Mattias Jonson, tar jag med dig nu istället. Andrée Jeglertz blev jag våldsamt imponerad av. Hans styrka i det svåra läget. Litet stöd från fans, där han ofta kallades för "damtränaren". Han fick en möjlighet att gömma sig bakom Hasse Backe med 5 matcher kvar och tog inte den möjligheten. Han ställde över Mattias i första matchen mot Assyriska för att spara hans kropp på konstgräset i Södertälje. Ren styrka för mig. Hur upplevde du honom? – Han är topp 3 den bästa tränare jag haft. Andrée är en jätteduktig tränare. Han påminner mycket om Erik Hamrén. Fast jag inte längre skulle vara en spelare i Djurgården var jag tydlig med att jag tyckte Djurgården skulle behålla honom. Han har "det där". Han är otroligt noggrann. Han har en tråd som han följer. Han är hård och tuff. Han har en klar vision hur han vill spela fotboll och ett riktigt bra sätt att förmedla det på, så för mig var han given att fortsätta. Det var saker utanför hans sfär som gjorde att han inte fick den möjlighet och utrymme som krävdes. Att vi trots allt löste det till slut var hans förtjänst, men det var inte hans fel att vi hamnade där. Det var verkligen en "vaskning" att inte förlänga med honom, som jag ser det.

Hur distanserade du dig från fotbollen när du slutade? – Många går in i fotbollen direkt när dom slutar. Det hade jag inga som helst ambitioner att göra. Däremot hörde SVT, TV4 och Eurosport av sig och ville ha mig i en expertroll. Förmodligen var det en av dom goda sakerna som kom ut från dom där skitåren, att dom uppskattade mitt sätt att kunna analysera redan kort efter match, vad som hänt. Jag valde SVT, för precis då sa min mage det till mig. Började där 2010. Samtidigt gav jag mig ut i näringslivet. För jag var inte bara fotbollsspelare, jag var en människa med drömmar som skulle uppfyllas långt ifrån en fotbollsplan. Jag har alltid läst böcker. Ingen akademisk utbildning. Min nyfikenhet på andra saker är omättlig. Distanseringen blev inte så kraftig egentligen, jag såg på fotboll och skulle berätta för andra vad jag såg.

Jag tycker du är en av få, som kan sätta fingret på skeenden, som ofta folk som jag inte ser på planen. – Tack. Väldigt fint sagt. Det är så jag vill framstå. Det går idag som tittare att läsa sig till det mesta om spelet om man är intresserad. Det finns analysverktyg och data på det mesta, men i slutändan är det en känsla som jag upplever mig kunna för spelet fotboll, som jag i min expertroll kan förmedla. “Nu, hände "något" där”. Det var också en av mina styrkor som fotbollsspelare, jag såg vad som skedde och satte det i ett sammanhang. Den känslan, som är svår att sätta fingret på, tillsammans med att jag gör analysen, tittar på data och försöker kombinera min erfarenhet från spelare, utbildad tränare och ett intresse och kunskap om fotbollen på djupet (läser en del studier) är nog min styrka.

Slutligen en fråga, vet du vad som varit gemensamt för samtliga titlar vi tagit på 2000-talet? –Nej, det vet jag inte… jo förresten, hörde det på någon fest innan pandemin, alla lagen har haft en kapten som heter "Mackan".

Med dom roliga och underbara orden avslutade vi den långa intervjun. Med ett löfte att få återkomma om en mindre intervju om vad experten "Mackan" tror om Damallsvenskan i allmänhet och Djurgården Dam i synnerhet. Det var en underbar intervju för mig. Ärlig. Rak. Rannsakande. Uppriktig. Där människan Markus Johannesson lös igenom hela tiden. Tänkaren. Analytikern. Den lojala. Jag ska avsluta med en anekdot som jag var med om i unga år. Jag och ett gäng vänner, när vi var runt 20+ åkte till Benidorm för att parta. En kväll på hotellrummet satt en av killarna och snackade nedvärderande om tjejer. En kille gick in och bröt av. Läste lusen av han. Den som hade snackat lågt om tjejerna, tappade fattningen och sade “men va fan, jag trodde du tyckte om mig”. Då svarade han som tillrättavisade “ja det gör jag också, det är därför jag säger ifrån”.

Det vi såg från läktaren, den lilla insynen jag hade från då, stämde. Att säga ifrån internt, stå upp externt, det är väl precis det en järnkamin står för. Stort ödmjukt tack till Markus Johannesson för hans tid.