Intervju med Mattias Jonson

Mattias Jonsson. Kanske räcker det så. En kämpe. Men även en lirare, vilket många faktiskt inte tänker på. För vi kommer ihåg den tuffa kompromisslösa inställningen. Tacklingarna. Få in bollen även om några spelare kom i vägen. Tog långa löpningar både defensivt och offensivt för sitt lags bästa. Till yttermera visso så var det Mattias som gjorde det avgörande målet när vi klarade oss kvar 2009 i kvalet mot Assyriska. Hade vi åkt ur då, hade vi hamnat en nedåtspiral, kanske hade vi till och med hamnat i en bajen limbo? Han är en av mina moderna Djurgårdshjältar. Nu, inte längre som aktiv spelare, utan istället aktiv i vår styrelse. Han är väldigt ödmjuk inför det uppdraget. Jag är glad att denna järnkamin fortsätter att verka i klubben i mitt hjärta.

Namn: Mattias Olof Jonson Född: 16:e Januari 1974 Civilstånd: Gift Barn: Två söner, Melker som vi alla känner till och 14-åriga Malte som är sportintresserad men ägnar sig mest åt skateboard och innebandy. Han spelar fotboll men på en annan nivå än storebror. Fordon: Bil När det är val, röstar du då?: Ja Klubbar: IFK Kumla, Karlslunds IF, Örebros SK, Helsingborgs IF, Bröndby IF, Norwich City, Djurgårdens IF Landskamper: 57 A-landskamper som resulterade i 9 mål. Meriter:

Kuriosa: Bröndbys supportrar startade en egen fanclub till Mattias som heter "Mattias Jonsons Hardcore fanclub". Dom uppvaktade honom på hans senaste födelsedag.

Tjena Mattias hur är läget med allt denna märkliga tid? – Det är bra. Jobbar för det mesta hemifrån. Vi har hållit oss friska, vilket är skönt.

Du började spela i Kumla. När man bor där verkar det vara ett väldigt normalt steg att gå till Karlslund eller Örebro om man har talang? – Ja, så är det. Började med Karlslund där vi var flera stycken som tog samma steg, för att sedan gå vidare till den stora klubben geografiskt sett, Örebro.

Med dom erfarenheter du har, är det en fördel att vara ensam storklubb för att fånga upp talang, typ Malmö? – Ja det tror jag på. I det geografiska området är det lite lättare att få talangerna till sig. Däremot tror jag att en förutsättning för att det ska funka fullt ut är att sporten är störst i stan. Från och till har hockeyn varit lika stor eller större än fotbollen i Örebro. I Helsingborg t.ex. så var det då 100% fokus på fotbollen.

Du spelade 3 säsonger i Örebro, sen gick du till Helsingborg. Hur kom det sig? – Det var så att vi hade ett U-21 landslagsläger i Båstad 1995. På plats där var Reine Almkvist som jag främst tror var där för att kolla på oss. Under det lägret slog han en signal och undrade om jag ville komma ner till Helsingborg. Kolla läget. Hänga lite. Kolla på Olympia. Höra om klubbens intresse.

Var han tränare för Helsingborg då eller sportchef? – Han var tränare då. Jag åkte dit. Fick en jättebra känsla för allt som hade med klubben att göra. "Här vill jag spela". Från förfrågan till att vilja gå dit var ett enkelt val. Förutom just den känslan jag alltid fick när jag skulle lämna något jag trivdes i. Jag hade fått chansen med stort förtroende av "Dala" Dahlkvist/Kent Karlsson, våra tränare i Örebro. Det fanns saker som gjorde det enklare, bland annat så bodde min mamma då i Helsingborg. Det var inte avgörande men ändå ytterligare en liten tyngd på plussidan. Det stora var ändå det fotbollsmässiga. Dom hade en klar bild var dom var. Var dom ville. Dom hade en jättefin arena. En klar bild hur jag skulle utvecklas och vad jag skulle tillföra till laget. Jag hade innan det här hört väldigt mycket gott om Reine som tränare också.

Det har jag också hört. Han var väl analytiker åt landslaget till för några år sen? – Precis. Med all respekt för alla bra tränare jag haft, men Reine lärde mig mest om spelet fotboll. Han lärde mig den taktiska delen av spelet på en nivå jag tidigare inte varit med om.

Att springa rätt och inte bara springa? Jag skrattade lätt, när jag ställde frågan. – Ja, men exakt så. Mattias skrattade också.

Jag intervjuar ofta vår tränare Kim Bergstrand, han säger ofta det, om man inte springer rätt får man springa dubbelt så långt vilket gör att man blir trött snabbare. – Ja, det är verkligen sant.

Sen var du där i 3 år. Sen blev det Bröndby, varför då? – Ja. Även där så följde jag efter en tränare. Jag hade Åge Hareide i slutet av Helsingborgs tiden. Vi var båda med om att både förlora ett guld (aik 1998) och vinna ett guld 1999. 1998 var Åges första år. Vi skulle åka till Göteborg och vinna mot Häcken, som redan hade åkt ur. Vi förlorade med 2-1 vilket gjorde att aik vann. Bittert såklart. Men året efter fick vi ihop alla bitar och vann SM-guld. Då lämnade Åge Helsingborg för Bröndby. Fick en förfrågan av honom att hänga på. Jag hade en inre känsla att det var dags igen för något nytt. Kontakten med Åge var nog avgörande. Jag träffade några andra danska klubbar men det blev logiskt med Bröndby.

Han är rätt bra Åge? – För mig personligen hade jag en väldigt bra relation med Åge. Väldigt duktig. Ett tufft kravställande som passar mig som person. Varje dag krävde han 100% av oss som verkade i hans lag. Inte 105% eller 95%, utan du skulle ge allt när du var där. Alla träningar. Alla matcher. Han var också väldigt tydlig med "det här är du bra på Mattias, gör du det, kommer jag att vara nöjd med dig". Väldigt enkla, raka ord. Jag hade en ganska tung period när jag kom till Danmark. Jag spelade mycket i början. Sen blev jag bänkad. I perioder var jag utanför laget på läktaren. Men sen växte jag in i det fullt ut. Mina bästa år, karriärmässigt, var i Danmark. Bo i Köpenhamn. Hela livet komplett. Familjen, boendet och fotbollen, det var på topp där i Bröndby.

Med tanke på den spelare du var så blev jag glad att se att du hade en egen fanclub. Hur kom det sig? – Ja, precis. Väldigt speciellt hur det var. Det växte fram under den här perioden när det gick som tyngst. Jag minns så väl första gången jag såg den där banderollen, det var när jag höll på att värma upp för att hoppa in i en match. Det var i Tyskland, mot Hamburg, ett CL kval tror jag. Både roligt och en enorm boost att få det då. Där och då visste jag inte alls vad det var, men att stöttas på det sättet när jag hade min tyngsta period i Danmark, det gav mycket. Sedermera fick jag en nära kontakt med dom här personerna som hade startat den här fancluben. Har tyvärr ingen kontakt med dom idag. Mange hade kollat på Bröndbys hemsida inför min födelsedag och hade då sett att dom i fancluben hade uppmärksammat min födelsedag. Där och då var det en rolig grej som gav mig mycket energi, men efteråt känns det riktigt stort.

Jag har en väldigt stor förståelse för det. Jag har pratat med Micke Borgqvist som spelat i både gnaget och Djurgården, den typen av spelare som alltid gör jobbet verkar supporters ha lätt att ta till sig oavsett bakgrund. – Inställning är väl det som alltid varit mitt adelsmärke. Att bidra med det jag kan. Bra dagar kunde jag också ta mig förbi 1 mot 1. Skjuta. Men det jag levde på var det hårda jobbet.

Min åsikt i det ämnet är solklart, utan spelare som du, skulle aldrig "glans"-spelarna få glänsa. Det är sådana som du som drar laget. – Det är alltid laget, jag försökte alltid leverera min del av det.

Du debuterade i landslaget under den tiden? – Det var faktiskt tidigare. Jag var med redan under Helsingborgs tiden, någon Asien turné. Sen hade jag några matcher under Tommy Svenssons tid som förbundskapten. Men att vara med på riktigt blev jag under Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck. Under dom blev jag uttagen i mitt första mästerskap i Japan 2002. Jag var reserv på hemmaplan 2000. Uttagningen då, 2000, var precis under min sämsta period i Bröndby. Dom var och tittade på mig en match, som inte gick något vidare. Platsen, "den sista", stod mellan mig och Marcus Allbäck. Jag gjorde ingen bra match och när jag kom hem kollade jag på svenska resultat och då hade Marcus gjort tre mål för ÖIS. Då sa jag till mig själv, "okej, jag är inte med". Sen efter det mästerskapet så var jag i stort sett given i landslaget. Given på det sättet att jag kanske var spelare 14-18 i hierarkin.

Hur är det att vara på sådana där mästerskap? – Det är väldigt speciellt. Så här i efterhand blir/är det nog lite större också. Där och då gick vi in i vår bubbla. Vi bodde och levde ihop med ett enda mål, att explodera när mästerskapet spelades. Inne i gruppen så var det 13-14 spelare som mådde jättebra och spelade regelbundet, sen var det 6-7 spelare som inte var med alls. Att få till gruppen var nog något Tommy/Lasse lärde sig mycket om. Att det kanske inte skulle tas ut dom bästa spelarna i rangordning, utan dom spelarna som förmodligen skulle spela lite eller inget alls, dom skulle se till gruppens/lagets bästa. För att lyckas i ett mästerskap måste gruppdynamiken funka. Dom spelarna som förmodligen inte skulle få en minut, accepterade det.

Från sidan, utan att ha haft förmånen att träffa dom, så upplever jag Tommy som den varma och Lasse som den krassa. Vad tycker du? – Jag känner Lasse väldigt väl. En fin och varm människa. Men när budskapet ska levereras så är det nog som du säger. Hur vi skulle spela för att lyckas var dom helt överens om men hur det förmedlades skiljde lite. Vi är i slutändan alla individer. Som jag ser det, var det en perfekt kombination. Två Tommy hade varit för mycket, med Lasse likaså.

Min bild av Tommy präglas mycket av en händelse 1994, vi spelade på Råsunda (Ryttar-VM på Stadion) och vi skulle göra ett byte. Den som skulle bytas in stod klar. Då, på den tiden, var det väl 2000+ åskådare, varav en skrek “va fan ska du byta in honom för? Han är ju kass”. Tommy vände sig om och hade en lång dialog med den supportern. – Ja, men precis så. Tommy visade mer känslor. Omtanke. Men inuti upplever jag Lasse/Tommy som väldigt lika.

Jag är inget fan av Lasses sätt att spela sina lag. Men jag gillar verkligen hans sätt att presentera det han står för. – Jag håller med. Lasse är mer krass. Hans uppgift är resultat. För att få resultat här och nu, krävs det här. Rak. Tydlig. Betydligt kortare väg i sin kommunikation till slutprodukten.

Bröndby var slut, då blev det dags för Norwich. Premier League. Stort? – Jo det är klart det är. Jag spelade väl 28 matcher. 0 mål. Fick en fråga av tränaren om jag hade skrivit in i kontraktet att jag inte fick göra några mål. Mattias och jag skrattade tillsammans. Han fortsätter: – En bra tid. Mathias Svensson som kom från Elfsborg och spelat i England i många år är en nära vän även nu. Sen spelade Thomas Helveg från Danmark där också. Socialt blev det ett väldigt bra år. Våra familjer umgicks väldigt tätt. Fotbollsmässigt är det som du sa, stort. Det är ändå Premier League. Det var tråkigt att det gick som det gick, vi åkte ur. Hade gärna varit kvar några år till. Som nykomling gäller det att hänga kvar. Vi misslyckades. Vi hade chansen inför sista matchen. Vinst/kryss så var vi kvar. 6-0 senare var vi nere i Championship. Vi spelade för naivt. Vi kan säga så här att hade vi haft Lasse Lagerbäck som tränare så hade vi hängt kvar.

Sen hamnade du i Djurgården, hur kom det sig? – Jag hade inte en tanke på Djurgården då, innan. Jag var inställd på att vara kvar i Norwich, spela i andradivisionen. Mathias flyttade hem. Thomas flyttade till Tyskland så jag blev ensam skandinav kvar. Det är klart i det läget med många matcher, i en liga som inte är känd för sina överstegsfinter, så jag funderade om jag skulle klara av det. Då hörde Djurgården av sig.

Var det Bosse då som hörde av sig? – Nej. Först var det någon agent som ringde. Frågade om det fanns något intresse och det fanns det. Vår ambition då var att bo i en större stad. Flytta till en större stad utomlands alternativt flytta tillbaka till Köpenhamn eller flytta till Stockholm. Som allting utvecklade sig så kändes det väldigt naturligt att flytta hem och börja spela i Djurgården. Vilket med vilket facit jag än använder, har varit superbra.

Hur sålde vi in till dig, att du skulle komma till oss? – Det var en roll som jag gillade. Sören Larsen hade blivit såld, så det fanns en öppning i truppen. Vi började tungt den säsongen tills Sören och övriga kom igång. Jag såg en match den säsongen, Elfsborg borta, som många hade som referenspunkt 2005. Den såg jag i Norwich tillsammans med Mathias Svensson, som höll på Elfsborg. Jag upplevde min roll bra. Klubben ville någonstans. Hade vunnit titlar i närtid. Vi hade bra spelare i truppen, som jag sa, det blev ett naturligt beslut. En tränartrio i Kjelle, Stefan och Lasse som jag fick bra kommunikation med.

Vi var hyggligt nära 2007 igen, men det kändes ändå som det började slutta utför där. Har du någon känsla för vad som hände där? – Jag vet inte. Har inget bra svar på det. Många tränarbyten som kanske inte föll väl ut. Det är naturligtvis inte bara tränarnas fel, det ligger på spelarna också. Jag och några till som räknades som bärande och rutinerade spelare som inte levererade såklart. Sista åren blev man nästan nöjd med "ja, då har vi klarat kontraktet när vi låg och skvalpade på 8-9:e plats, istället för att vara förbannad över att vi inte krigade om topp 3 platserna. Vi hade ingen riktig tro i truppen. Föreningen och ekonomin föll ihop också. Många små bitar.

Min bild var att vi efter 2005 försökte köpa oss snabb framgång. Istället för att eventuellt ta ett steg tillbaka och köpa in unga spelare? – Jag kan titta på när jag bytt klubb i min karriär att det tar en stund att komma in i allt. Det är inte bara att spela fotboll. Familjen, allt runtomkring, måste falla på plats för att en ska kunna leverera. Jag kom från en försäsong hos Norwich. Väl förberedd kände jag och trots det tog det 6-7 omgångar innan jag började spela på min potential. Då, 2005, var laget så pass bra så laget levererade trots att det hackade för mig. Min defensiv var bra. Men offensivt hade jag mer att bevisa. Så min känsla är att det påverkar stort att komma till ett nytt ställe, klubb, stad, kultur, kanske språk, kanske dessutom för stora pengar med krav på omedelbar leverans. Externt, media/supporters. Internt, min egen bild av vad jag ska tillföra, även inom laget. Där den som konkurrerade kanske tyckte "jag borde spela, han levererar ingenting". Som jag sa, komplext. Många små delar.

Hur har din relation till fansen i dom klubbar du spelat i varit, som du ser det? – Jag har alltid haft väldigt bra relation till fansen. Blev väl en lite bitsk skilsmässa i Helsingborg. Vilket var trist, för mina år där minns jag med värme. Anledningen tror jag var att året innan jag gick ville jag förlänga. Jag var skadad och då ville klubben avvakta. Sen året efter ville dom förlänga men då ville jag avvakta. Jag hade kunnat gått som Bosman, men vi såg till att Helsingborg fick en transfersumma i alla fall, men supportrarna tyckte väl den var för liten. Men om man undantar det lilla, så har alltid relationen med fansen varit bra.

Hur känns din kropp idag då? Jag menar, du var inte rädd om dig själv? – Den känns ok. Några skavanker. Inget som påverkar min vardag speciellt. Håller igång lite lätt med att spela padel bland annat. Joggar från och till.

Du är sportsligt ansvarig i styrelsen, vad innebär det? – Det låter nog lite mer än vad det är. Hela styrelsen har ansvar. Min bakgrund som spelare, med dom erfarenheter jag har, så faller det sig naturligt för mig att ha den rollen. Jag har kanske lite tätare dialog med Henke/Bosse än vad övriga styrelsen har i sitt dagliga jobb. Där jag är som mest inblandad i herrarnas A-lags trupp. Sen har vi Linda Wijkström som har samma uppgift för damerna. Vilket känns skönt. Hon har stor erfarenhet där. Jag har inte alls samma kunskap om damernas situation. Mycket är likt. Men annat är milsvida skillnader. Vi jobbar ganska tätt. Hjälps åt där vår kunskap hjälper den andra. Linda har också en stor internationell erfarenhet av damfotboll. Tack vare min karriär så har jag också breda kontaktnät som gör att jag håller mig uppdaterad, även om det självklart inte är på Henkes/Bosses nivå.

Kommer Bosse till dig, nu vill vi värva den här? – Nja, dom har sina ramar att utgå ifrån. Vi i styrelsen skulle teoretiskt kunna lägga ett veto, vilket vad jag vet, aldrig hänt. Men för tankeleken skull: om Bosse skulle komma och säga “vi vill köpa den här målvakten för 100 miljoner” då hade vi bromsat. Vi kan få en presentation exempelvis "ska vi välja en 23-årig vänsterback eller en 28-åring? Deras förutsättningar ser ut så här.” Då har Bosse total insyn i det. Vad vill Kim och Tolle. Det här vill vi med den här värvningen. Bosse men även Kim och Tolle har ofta scoutat den här spelaren under lång tid. Dom vet vad dom behöver i sin dagliga verksamhet.

Okej, så om allt det uppfylls, kommer dom till dig då och… Mattias avbröt. – Nej, aldrig till mig enkom. Hela underlaget kommer till hela styrelsen. I en specifik spelarfråga, med en diskussion inom styrelsen/Henke/Bosse, då kan frågan komma till mig, "vad tycker du?".

Din företrädare, Johan Arneng, hade jag uppfattat som att han hade sista ordet, därför jag trodde det funkade så. – Kan kanske ha varit så med Johan? Han satt i styrelsen under en lång period. Han var väldigt involverad i kontraktet med Kim och Tolle vet jag, då han hade haft dom som spelare. När man verkat som spelare till nya tränare, så är det självklart mer spetsigt än tyckande. Jag är väldigt ödmjuk inför uppdraget. Jag lär mig hela tiden. Inte samma sak som att jag är rädd för att säga vad jag tycker men ödmjuk inför den kunskap som föreningen har.

Är Reine då den bästa tränare du haft? – Då, i vaggan av min karriär, är den kunskap han förmedlade den som betytt mest för mig.

Bästa spelare du spelat med? – Ja, det är klart, jag har ju spelat med Zlatan i landslaget. Även om han inte hade den bästa delen av sin karriär när jag verkade så måste det nog ändå bli den jag väljer. Då räknar jag också med vad han levererat totalt sett i sin karriär sen. Den som jag passade bäst ihop med blir nog Marcus Allbäck.

Måste fråga en sak som jag aldrig kommer glömma, den tackling du fick av Kenny Pavey i derbyt mot aik. Hade någon tacklat mig sådär, hade jag slagit på han. Du var ruggigt avslappnad när du fick frågan om den efteråt. Hur känner du nu? – Har fått höra det många gånger. Sett om den ibland. Tror det är Jens Fjellström som går upp i falsett nästan där på tv-sändningen, han reagerade väldigt starkt. "Daja" och några till var igång och vevade där. Jag har en bra relation med Kenny nuförtiden. Vi är ganska lika som spelare. Vi har en skön jargong i vår kommunikation. Finns inga hard feelings där mellan oss. Det är hett. Det är ett derby. Jag kan gilla när det smäller ordentligt. Många säger att det handlar om 3 poäng för att avväpna frågan. Men ett derby handlar om så mycket mer än så, det vet alla.

Hur känns det att ha en son i den klubb som du verkat i snart 20 år? – Självklart stort och väldigt speciellt för oss att även Melker spelar i DIF A-lag. Betyder lite extra att se matcher och träningar när Melker har skölden på bröstet.

Hur är er relation när det kommer till spelare: Melker? Pappa? Mental hjälp? Bollplank? Annat? – Klart att vi pratar en del men det märks tydligt när han vill eller inte och det hänger oftast ihop med hur det gått i matchen eller på träningen. Försöker dela med mig av mina erfarenheter men också viktigt att Melker tar egna beslut och ibland får lära sig "the hard way".

Där tog intervjun slut. Järnkaminen Mattias hade ett möte. Han tog sig tid. Som alla i vår klubb. Han levererar i vår styrelse. Hans son ingår i vår A-trupp. Finns många anledningar till att jag gillar Mattias Jonsson, en av vår klubbs moderna hjältar.