Som jag skrivit ett antal gånger, gick på min första match 1965. På Eyravallen i Örebro. Mina föräldrar som aldrig prackade på mig sina åsikter oavsett om det var politik, religion eller sport tog med mig på matchen mellan Örebro och Djurgården. Vi vann med 0-1. Jag hade alltså inga som helst referenser till DIF då. Men efter den dagen så var det laget i mitt hjärta. Vad det var som gjorde det, har jag ingen aning om. Spelare som verkat i min klubb är många. Stjärnor, kultspelare, supporterfavoriter och spottkoppar för supportrarnas tankar. Flyttade tillbaka till Stockholm 1966. Har inget minne av SM-guldet det året tyvärr. Men vet att jag varit på matcher där Knivsta medverkat, men återigen har jag inga minnen av det. Mina första idoler i DIF var Leif Eriksson och Ronny Pettersson. Leffe var mittfältare i Djurgården och Ronny målvakt. Båda var med i landslaget från och till. Leffe var riktigt bra, Ronny var väl oftast andra eller tredjemålvakt i landslaget. Var ingen större supporter av Svenne Lindman t.ex. trots allt han gjorde för oss.
Åkte till Flatenbadet i skolåldern på sommaren. Var en kommunal angelägenhet för oss som inte hade det så fett eller sommarställe och åka till. På Flaten verkade Kjell Samuelsson. Fick ett par av hans gamla skor. Kände mig som Benny Guldfot (seriefigur i tidningen Buster när jag var ung) när jag spelade med dom. Han blev min idol. Hans kompromisslösa spelstil och aviga teknik gjorde mig frälst. Det som gav honom ikonstatus hos mig och många andra Djurgårdare var i ett derby då en "råtta" sprungit in på plan i halvtid och satt en aik flagga på mittpunkten. Kjelle kom in först, såg flaggan, tog upp den, lyfte upp den i luften ovanför huvudet och bröt av den till fansens höga jubel.
Laddar liknande
Anledningen till att jag beskriver det ovan, är att det är min upplevelse, mina idoler. Det där är ju individuellt. För mig så var t.ex. Isaksson aldrig någon favorit. En grym målvakt. Gjorde ofta matchavgörande räddningar men ingen av mina stjärnor. Inte heller Johan Arneng trots alla fina matcher då det begav sig. Jag har heller ingen tråd. Om jag skriver nedan dom jag verkligen gillade så var det Rasck, PO, MP, Rehn, Lolo, Dorsin, Stenman, Elmander, Babis. Inga likheter, mer än i mitt huvud, där dom lös klarare.
Denna långa ingress leder fram till anledningen till denna text. Det finns en spelare som Alltid Oavsett får mig att tänka på Djurgården. När någon säger Järnkamin. När någon säger mitt lags namn, under någon sekund, så är det hans ansikte som styr min hjärna. Han har allt, både som spelare och ledare/lagkapten. Var med när det blåste, lyfte bucklan när vi vann. Spelaren som för mig är synonymt med Djurgården, Markus Karlsson.
Fick access till hans arbetsplats på IFK Lidingös kansli, Lidingövallen. Gillar att förbereda mig, men att ta rätt buss från Ropsten var inte kompatibelt med min utbildning. Efter många om och men, kom jag svettig och varm fram till IP. Mötte direkt Markus. Han presenterade snabbt sin fru Elin Flyborg, f.d. Djurgårdsspelare och även Fredrik Stenman som satt där. Jag hade en 10 minuters diskussion med Elin om damfotbollen, deras förutsättningar och möjligheter. Markus sköt in kommentarer. Vi var i alla fall rörande överens om att utan damerna skulle vi inte få så bra sponsorkontrakt. Att hjälpa damerna igång var bra för hela klubben. Markus och Elins gemensamma dotter spelar i F-19. Dom har ingen läkare att vända sig till, ingen fystränare. Så flickorna har därför tydligen samlat ihop pengar själva till en fystränare...
Berättade för Fredrik att jag hade två minnen av honom. “Dubbelfucken” sa Markus. “Ja...” svarade jag, “...plus när han tjacka korv på läktaren då Babis fintade bort honom 2002.” Fredrik lät en aning stött och irriterad. “Är det vad du kommer ihåg av mig? Har 2 SM-guld och 2 Cupguld.” I ett längre sammanhang hade jag ju kunnat förklara att jag alltid gillade det röda känslofyllda ansiktet mot den blonda kalufsen och att dom två minnena är mer än vad jag har av dom flesta DIF spelare.
Blev aldrig lugnt där vi möttes så Markus tog med mig in i ett litet konferensrum för själva intervjun. Jag började med att tacka. Be om ursäkt i förväg om jag svamlade och var ostrukturerad men för mig var det här en stor stund att få träffa honom. Först en faktaruta.
Namn : Bo Markus Karlsson
Smeknamn : Mackan
Födelsedatum : 30/8 - 1972
Civilstånd . Gift med Elin Flyborg
Barn : Nea som är född 2004, spelar i DIF F-19. Sen Adam född 2006, spelar också fotboll. Han verkar i Lidingös P-06 akademi
(“Lik mamma eller pappa på plan?” frågade jag. “Mer mamma, men förhoppningsvis lite av mig också”)
Klubbar som aktiv : Rimbo IF, BKV Norrtälje, Djurgårdens IF, Rot-Weiss Essen, Stabaek, Brommapojkarna och IFK Lidingö.
Kuriosa: Tränades av Kim Bergstrand när han spelade i BP.
Jobbar som: Klubbchef. (Jag sa klubbdirektör, men Mackan ändrade mig blixtsnabbt :) )
Fordon: “Bil, dom gånger jag inte går. För A-B för mig är här på Lidingö. Men ska jag över bron blir det bil.”
Vad gör en klubbchef?
– Jag har hand om allt övergripande i hela klubben. Inte ner på detaljnivå. Förhandlar med kommunen och sponsorer.
När det är val, röstar du då?
– Ja, det gör jag.
När du kom till Djurgården, vem värvade dig?
– Det var väl någon som hade sett mig. Men kontraktet skrev jag med Matte Jansson
Blev du värvad som vänsterback?
– Nej, eller det tror jag inte. För i Norrtälje spelade jag som ytter. Det året jag gick till DIF så hade jag även förfrågningar att gå till Sirius och Spårvägen så det var ett enkelt val.
Kommer ihåg att jag såg dig som vänsterytter i en match på Stadshagen, i en försäsongsmatch på grus, trodde det bara var test. Kommer inte ihåg vilket år det var och vem som tränade oss då.
– Det var Grönhagen. Stadshagen var fint. Grus. Många åskådare. Spelade i tjocka byxor o nån sorts fleece material på tröjorna. Bra stämning.
1996-1999, hur var den tiden då?
– 1996 åkte vi ut. Trots att vi hade ett starkt lag. Året innan hade dom kommit 5:a. Värvat bra, fina namn. Samma tränare, men vi åkte ut ändå. Eller starkt lag är nog fel eftersom vi åkte ut men namnkunnigt. Dom flesta spelarna från det laget gick ju sedan vidare till andra klubbar och fick fina karriärer. Var märkligt. "Grönis" var en bra tränare. Bra grabbar. Kan inte sätta fingret på vad som gick fel. Vi hade ju Thor André Olsen i målet. MP var kvar fortfarande. Zoran Stojcevski. Kaj Eskelinen. Johan Andersson. Martin Åslund. BoA. "Nebo". Ja, du hör ju själv. Var ju ett väldigt bra lag, på pappret. 1996-1999 var det mycket upp och ner. Fick inget flyt i föreningen eller på planen. Desto skönare sen, när vi vände på det.
Hur var "Snuffe"/Zoran som tränare?
– Dom var bra. Framförallt kompletterade dom varann på ett väldigt bra sätt.
Hur var deras personligheter?
– "Snuffe" var en klassisk svensk 70-80tals tränare. Var väl lite mjukare i sin framtoning. Zoran snackade mycket, hade en helt osvensk kravställning som var ny för oss och en frisk fläkt. Det passade det laget och den gruppen på ett mycket bra sätt.
Med facit i hand, tycker du att dom skulle ha delat på sig efter DIF?
– Går nog inte att säga det så. "Snuffe" gick väl till Ålborg, Zoran fortsatte hos oss. Förmodligen vill dom bara ha den ena av dom.
Rent konkret, du som var med, vad var skillnaden 1996-1999 jämfört med 2000-2004? Var det större resurser? Bättre spelare? Större hunger?
– Det var absolut större resurser. Men det var inte det som gjorde den framgångsperioden. Dom spelarna vi fick in var unga och hungriga. Vi som var kvar var också hungriga. Klubben städade väl bort det som dom inte upplevde samspelt med ambitionerna i föreningen. Precis som ett pussel, så föll bitarna på plats.
Så kom Stefan Rehn tillbaka, hösten 2000, vad betydde han?
– Han betydde mycket. Han är ju den särklass bästa spelare jag spelat med. En riktigt bra person. Genuint bra gubbe.
Han är nog en av dom få spelare som verkat när jag varit intresserad som jag inte hört ett ont ord om faktiskt.
– Det förstår jag, för han är en supergubbe (Kom ihåg att Tommy Svensson, förbundskapten 1994, hyllade Rehn jättemycket, trots den lilla speltid han fick).
Det snackades ju mycket om Ajaxmodellen då, 2000, vad innebar det? Eller var det en skröna?
– Det var något som dåvarande ledning hade varit och tittat på, och det var nog bra. Den justering vi gjorde var att spela med fyrbackslinje istället för som Ajax med 3 backar.
Det var också snack om en manual. Vad innebar den? Min upplevelse var att ni blev snabbare/starkare och lite smalare då?
– Ja, vi tränade mycket styrka då under hela året egentligen, vilket var nytt i Sverige. Tidigare hade man endast gjort det på vintern. Vi blev starka både fysiskt och mentalt av det.
Du mötte ju oss när du spelade i BP, hur kändes det?
– Det kändes lite konstigt och jag minns att jag var lite besviken hur svaga vissa spelare i DIF var, dyra värvningar. Jag har ju alltid gått ut på en plan och gjort mitt bästa, även i dessa matcher så klart. Däremot kände jag inte att det var så mycket hot. Så jag har gått i pension från fotbollen genom att aldrig ha förlorat mot DIF haha.
Så inget konkret. Vi vann 2 år. 2004. Ditt sista år i DIF. Zoran ensam. Råsunda, vilket jä..a mörker. (Menade arenan, inte spelet)
– Ja, det var ju ingen höjdare, Råsunda alltså. Men tror att kraven hade höjts rätt rejält då också. Tror även att vi själva satte för höga krav. Vi hade ju tappat mycket spelare. Råsunda. Vi kom ju ändå 4:a det året. Men med självbilden, våra egna och supportrarnas krav, så började det "katastrofalt". Agbar Barsom blev utvisad efter bara några minuter. Oavgjort mot Trelleborg. Redan då började det knorras bland oss själva, “fan vi måste lyfta oss”. Vi jagade upp oss. Blev stressade, “kom igen nu, vi måste höja oss”.
Var Zoran drivande i det där?
– Det var mycket mer vi själva. Vår självbild. Det som hände det året var ju också det som till slut fick det att tippa över. Prova något annat innan jag slutade. Då kände jag, 9 säsonger, det får räcka. Efteråt så har jag tänkt någon gång att jag kunde ju lika gärna vara kvar och spela tills jag slutade. Men där och då kände jag inte så. Därför blev det Tyskland, 2:a divisionen.
Hur kom det sig att du blev lagkapten då?
– Det var väl så att jag var en av dom som hade varit med längst. Magnus Samuelsson var det först. Jag och MP var reserver. MP blev ju skadad. Så då blev det jag. Så var jag det några år.
När du blev lagkapten då, hur blev du vald?
– Det var ju tränarna som valde mig. Klart att dom kollade av med gruppen att det var okej men det är alltid tränarna som väljer.
Var det redan då så att lagkaptenen representerade laget gentemot sponsorer och media?
– Ja, absolut. Möjligt att det är än mer sånt idag. Redan då var det en del av att vara lagkapten.
Bästa tränare du haft?
– Oj, den var svår. Har ju haft många bra. Jag har ju haft Kim som tränare också, mina år i BP. Han var bra. Zoran/"Snuffe". Grönhagen. Hade Janne Jönsson i Stabaek. Är väl dom som vi både hade framgång med och som jag tyckte var bra.
Många som upplever Kim som trubbig, vad tycker du?
– Många som upplever mig också som trubbig. Vilket inte jag tycker jag är. Han kanske är det också. Men lär man känna honom så finns det ju mycket humor i honom.
Såg på närmare Svenska Mästarna att Mange kom hit, hur känner du honom?
– Nja, känner väl inte honom så bra egentligen. Urtrevlig kille som är lätt att gilla. Vi har snackat lite dom gånger jag är på Kaknäs. Men just när det gällde den gången i programmet, så var det väl något produktionen ville. Bosse var väl upptagen. (ler)
Vem är den största talang du haft nära dig/spelat emot då?
– Albin Ekdal var ju bara 17-18 år när jag spelade i BP men jag såg redan då att “den här killen är mogen” och redan då redo för större uppgifter. Men största talangen i alla kategorier blir Zlatan.
Angående just Zlatan kom jag ihåg när vi mötte dom i en vänskapsmatch på stadion. Jag tyckte du var på din högsta nivå. Om du ville att någon skulle "käka gräs" så såg du till att göra det. I den matchen tar i alla fall Zlatan emot bollen, du kommer bakifrån och trycker till/tacklar, han tar bara emot den. Helt oberörd. Det är nog fan enda gången jag sett under din karriär?
– Ja, jag håller med. När han var i Malmö då i första matchen så var han väl 17, tror jag. “Vad är det här för en liten sticka?” Men man kände direkt att kommer du lite snett och blottar dig det minsta, så är du rökt. Tekniken, styrkan och storleken, ja han kändes unik. Jag förstod kanske inte att han skulle nå dit han gjort, men jag förstod direkt, det här är något alldeles extra.
I början så var han ju rätt vek, men sen när han började kunna försvara bollen, satan i gatan vad bra han blev.
– Ja, sen efter det gick han ju upp 15kg i Juventus.
Hur har din relation varit med supportrarna?
– Bra. Tror aldrig jag fått något negativt vad jag kommer ihåg. Nästan oförskämt bra.
Du är ju, för dom som är 40 år och uppåt idag, hur stor som helst. Så du är ju väldigt populär.
– Det har jag ju märkt. Uppskattas ju såklart. Känns ändå lite märkligt. Har ju aldrig varit till hands, jag har bara varit mig själv.
Ja, men vet att jag pratade med Micke Borgqvist om det också. Han sa att han inte fick något hat av aiks supportrar och blev dessutom uppskattad hos oss. Jag TROR det beror på det genuina hos spelare som er. Ni gör jobbet. Tar inga fångar. Står upp för den sköld där ni är. Du är den spelare som jag tycker gjort sig mest förtjänt av ramsan Markus Karlsson är Nr 1 - Markus Karlsson är Nr 100, hur kändes det när den rullade på Stadion?
– Den gången jag kommer ihåg så var det sista matchen. Det var ju rejält häftigt. Bli hyllad på det sättet. Det var rörande, helt klart. Sen också i en match där jag kunde vara rätt avslappnad. Bara känna in stämningen och njuta av det.
Vilken match står högst upp i din Djurgårdshimmel?
– Menar du framgång? Jag var bäst? Laget? FCK matcherna var ju riktigt roliga, var 2002 va? Då kände jag mig på toppen. Derbyna dom åren var ju härliga också. Vi var ju så bra. Innan den här perioden så var det ju, ja, lite ångest att spela derbyn. Men under den där eran, fan vad kul det var. Då lyfte jag och laget oss minst en nivå. Roligaste matcherna sen var väl Juventus borta. Partizan Belgrad borta. Det var väldigt roligt!
Är det sant? Jag upplevde miljön där som "döda dom jävlarna ".
– Dom stenade bussen när vi kom fram. Världens liv på arenan. Första 15 minuterna så undrade vi, herregud. Dom spelade ut oss. Dom var bättre än Juventus i första matchen. Sen fick vi tag i dom, jämnade ut spelet, fixade väl 1-1 där. Det är ju en grej som är i och med det jag upplevt, så är det ju på den nivån. Så nu tycker jag ju inte att det är något roligt att bara spela för skojs skull. Däremot veteranmatcherna med Djurgården, det är riktigt roligt.
I mitt huvud så har jag tänkt många gånger att hade inte Isaksson gjort en, i mina ögon, klantig aktion i straffområdet mot Partizan så kanske vi hade varit som Malmö nu? Hade vi gått vidare där, 2002, i CL-kvalet då var vi ju riktigt bra, så hade det kanske följts upp med det ännu bättre 2003. Historien om mitt supporterskap, OM.
När jag tittade på videon från allsvenskan efter säsongen 2003, så var min inre bild “fan va bra och överlägsna vi var”. Men sen i videon blev jag påmind om en felaktigt avblåst offside mot blåvitt hemma och en horribel straff vi fick mot Peking borta.
– Ja, men så är det. Marginalerna är små. I toppen så är det alltid att få med sig/att få marginalerna emot sig. Vi har ju Hammarbymatchen där, var det 2002 eller 2003? Vi får en utvisad, går på knäna. Så tappar Fjörtoft huvudet, gör en hands. Får ett gult till. Utvisad. Vi vänder tillbaka. Sjölund avgjorde Cupfinalen mot aik också. Vi hade precis säkrat guldet i Allsvenskan. Möter aik på Råsunda. Fullpackat. Så avgör vi med "Golden Goal".
Just den matchen har jag ett ljuvligt minne. Stod med en kompis (gnagare), ihop packad längst ner i hörnet. Såg nästan ingenting på hela matchen. Men avgörandet, Elmander får en djupledsboll ner mot hörnflaggan, löper mot Per Nilsson. Jag ser i hans ögon när han inser att han inte kommer vinna duellen mot Elmander. Desperationen. Elmander når bollen perfekt, inlägg till Lolo Chanko och resten är historia. Derbymatcherna då. Ni verkade inte ha någon ångest/press på er?
– Under dom bra åren, nej. Men åren innan "fan, nu måste vi vinna, får fan inte förlora". Skitjobbigt att ha det tankesättet. Men sen då var vi ju så bra så det var bara ren glädje. Vi visste ju innan att vi skulle göra bra ifrån oss.
Favoritlag internationellt?
– Det har ju alltid varit Manchester United. Men nu vetifan, längre. Sen gillar jag Dortmund också, trots tröjfärgen. Jag och min son har varit på ett par matcher där nere. Sånt ös. Den gula väggen. Jag spelade ju i närheten där, i Essen och då var jag också och kollade på dom, mest för upplevelsen på läktarna.
Hur var året i Tyskland då?
– Det var intressant. Ruhr området, i Essen, där när jag lämnade Djurgården så tänkte jag “ett äventyr sådär”. Dom har aldrig vunnit någonting. Köln borta, första matchen 40-45 tusen på läktarna. Våra hemmamatcher var det alltid utsålda. En betongbunker, grått. Gick in 22 tusen, blev som en gryta. Hade jag varit yngre och satsat på en karriär, hade jag kunnat vara där länge. Det var någon som räknade ut att med alla lag runt där, om alla hade spelat hemma samtidigt, skulle någon miljon människor vara på sina arenor då. Var ett intressant år. Jag spelade ju hela tiden. Klassen/nivån på Essen var ju klart sämre än i Djurgården så jag var ju given i det där laget.
Var det miljön, utanför fotbollen som gjorde att du avbröt?
– Nja, vi åkte ju ur. Klarade inte att vara kvar i andra divisionen. Hade faktiskt några erbjudanden från andra tyska klubbar, men då kom Stabaek in i bilden, Oslo, Norge, “fan det blir bra”. Då spelade Nannskog, Jesper Jansson, Jocke Persson där och sen var Janne Jönsson tränare.
Hur är det med kroppen idag, med tanke på att du inte var speciellt rädd om dig själv när du spelade?
– Det är bra. Bra matchvikt. Spelar rätt mycket padel. Har lite artros i knät som kan knorra ibland, speciellt när det blir kallt men äh, det är okej. Kan nog inte spela 90 minuter nu men veteranmatcherna är ju 2x30 minuter. Dom funkar bra. Har några ärr i huvudet också.
Ja, du kallas ju Kapten Blod bland annat av supportrarna också.
– Ja, jag vet. Det ärret som syns mest, här (han pekade ovanför vänstra ögonbrynet), var ju Markus Rosenbergs armbåge när han spelade i Halmstad. Deras lagläkare var en pensionerad gammal man, som skulle sy det där. Jag låg nedanför, såg den där maskinen fladdra i hans darrande hand och tänkte “fan ser du var såret är överhuvudtaget?” Han fick ihop det, men bra blev det inte.
Jocke Persson där i Stabaek, såg du en framtida ledare/tränare i honom?
– Nej, det gjorde jag inte. Snarare tvärtom. En gamäng skulle jag säga. Där och då dolde han dom egenskaperna. Han har ju gjort det jättebra. Han brinner ju för fotbollen och jag har lite kontakt med honom, är glad för hans skull. Han är väldigt rak. Tror att om man uppskattar dom egenskaperna så går han hem hos alla, ledare/spelare/supportrar. Han ställer krav på ett bra sätt, en bra tränare helt enkelt.
Följer du oss nu?
– Ja, oh ja. Tyvärr kan jag ju inte vara på plats. Så som det varit i år är ju helt B. Så jävla tråkigt. Jag går ju på matcherna. Förra året var jag ju där. Har ju en son, tack och lov, som blev Djurgårdare. Alltså, jag ser ju alla matcher på tv också, men inte så att jag sitter och tittar hela matcherna, utan slänger ett öga då och då. Gör lite andra grejor parallellt med matcherna. Men koll har jag.
Vad tycker du om fotbollen som presteras nu, pandemifritt?
– Jag tycker det var bra förra året. Men i år, så tycker jag vi överdriver vårt bollinnehav. Jag tror jag sa det på Dplay också. Bara runt, runt. Säkert, säkert. Man måste ju kunna överraska, göra något annorlunda. Om man inte är Barcelona eller sådär och väntar på ett misstag av motståndarna, måste variera sig lite. Fotbollen handlar ju om att lura motståndarna ändå. Då kan vi ju inte låta dom backa hem, sen försöka rulla upp ett uppställt försvar. Då behöver du ju en Buya typ där också.
Jag tror ju pandemifritt, skadefritt, så hade vi tagit steg i år men nu blev det att vi fick ta ett halvt steg tillbaka.
– Ja, så kan det vara.
Det är ju några sekvenser som jag aldrig kommer glömma med dig. När du tappade bollen som sista gubbe mot ÖIS, då bad du om ursäkt med armen sen. När du fick sången Markus Karlsson är Nr 1, så tackade du publiken. Det har jag heller aldrig sett. Men det mest utanpå jag upplevde med dig var när Samuel Wowoah, första vändan hos oss, hade skrivit på för Halmstad. Vi skulle åka ut, sen fick han en smäll, låg kvar och pep och du gick fram och tog han i ett arm/ben och slängde av honom från planen. Var det för att han skrivit på för en annan klubb? Eller för att han pep?
– Säger du? Det kommer jag inte ihåg. Men då var det absolut för att han pep. Bryr mig väl inte om han skriver på för en annan klubb, men håll inte upp spelet.
Hur är/var jargongen i omklädningsrummet, var den tuff och kravfylld?
– För dom som aldrig varit i den miljön tror jag säkert den känns annorlunda. Men min upplevelse var att den var bra.
Men om det var någon spelare som inte var på tårna, inte var där?
– Ja, men då var det så. Det ska ju levereras. På den nivån vi var på i alla fall. I Djurgårdens omklädningsrum var det höga krav. Var det någon som inte gjorde sitt bästa, klart man fick höra det. Inte till någon överdrift. Den personen visste ju själv om det. Dom personerna som inte klarar av det, dom blir ju inte kvar så länge.
Där tog tiden och frågorna slut. Ungefär en timme med "min" Mr. Djurgården. Som han själv sa så påminde han om Kim Bergstrand. Rak. Enkel. Schysst. Efter detta möte, på bussen/t-banan hem, så ringde det hela vägen inne i mitt huvud "Markus Karlsson är Nr 1”.
