I del 1 av ”Djurgårdsfamiljen möter Erik Niva” ligger fokus på hur Covid-19 påverkar fotbollen globalt såväl som nationellt. Vi pratar om vad som utmärker den moderna fotbollen, hur den svenska läktarkulturen mår, varför Hammarby-Kenta hade vänt sig i graven och hur det kommer sig att danska spelare klarar sig mycket bättre ute i Europa än svenska.
AvOlle DIF Eriksson
17 min läsningUppdaterad 7 maj 2026
I del 1 av ”Djurgårdsfamiljen möter Erik Niva” ligger fokus på hur Covid-19 påverkar fotbollen globalt såväl som nationellt. Vi pratar om vad som utmärker den moderna fotbollen, hur den svenska läktarkulturen mår, varför Hammarby-Kenta hade vänt sig i graven och hur det kommer sig att danska spelare klarar sig mycket bättre ute i Europa än svenska.
Det är en fredag i början av oktober. Djurgården har åkt ut mot Cluj i Europa League och även hunnit med att få pisk av IFK Norrköping. Klockan är strax efter lunch och jag traskar genom ett sömnigt Gröndal fulladdad med frågor. I ett lägenhetskomplex beläget precis vid den vackra Mälaren, ringer jag på dörren hos Erik Niva.
Ingen fotbollsjournalist är i närheten vad gäller pokalsamlande och utmärkelser de senaste tio åren. Inte många sportjournalister har förmågan att förmedla berättelser med en sådan historisk och sociologisk skärpa.
Det är en till synes avslappnad Erik Niva som välkomnar mig in.
– Var vill du sitta, vardagsrummet eller i köket? Vill du ha kaffe?
Lägenheten är smakfullt inredd med konst och böcker. En våning upp sitter hans fru och arbetar.
Hur mår fotbollen detta pandemiår?
– Den mår givetvis ganska uselt. Den befinner sig i ett väldigt kritiskt tillstånd och det är skarpt läge. Det är väldigt svårt att se vart det tar vägen här ifrån. Men vi kommer behöva hantera år 2020 långt fram i fotbollsframtiden, det är jag helt övertygad om. Det kommer inte vara som vanligt 1 januari eller för den delen om ett år. Det här kommer vara en situation som får konsekvenser över en mycket lång tid.
– Den sorgliga sanningen är att långt ifrån alla aktörer kommer överleva. Vi kommer förlora fotbollsföreningar, fotbollsintresse och vi kommer tyvärr behöva förhålla oss till det faktum att vi kommer tappa en hel del av den kulturella relevansen som under lång tid har burit fotbollsrörelsen framåt.
Med ett perspektiv på 50 år bakåt, är detta den värsta krisen som fotbollen genomgått?
– Absolut. Det här är den mest problematiska period som fotbollen har mött. Det är så vitt jag kan bedöma inget som kan jämföras med fall vi inte skruvar klockan ända tillbaks till andra världskriget. Jag är väl medveten om att fotboll inte är samhällets första prioritering, men ifall vi nu tillåter oss att prata om fotbollen specifikt så är det här vi befinner oss.
Hur ser krisen ut för svenska klubbar och Allsvenskan?
– Jag befarar att vi kommer vara väldigt sårbara. Mycket eftersom svensk fotboll egentligen aldrig lyckats bygga upp någon stabil ekonomiska bas att stå på. Bortsett från Malmö FF har alla svenska elitföreningar hela vägen ned till Superettan alltid balanserat på en tunn ekonomisk lina. Det krävs inte mycket för att budgetar ska falla, eller för årsbokslut ska vara omöjliga att rädda. Det kommer givetvis behövas statligt stöd om föreningarna ska överleva.
– Jag tror att många med rätta utgår från att det finns ett stort folkligt stöd, ett stort ideellt engagemang där folk är beredda att göra väldigt väldigt mycket. Det kommer svensk fotboll ha stor nytta av men det kommer inte räcka om vi ska ha möjlighet att få med oss de allra flesta elitklubbar och för den delen våra breddföreningar över till andra sidan pandemin. Då kommer det behövas mycket mer omfattande statligt stöd än vad som presenterats hittills.
Både Norrköping och AIK har satsat ganska rejält under säsongen. Finns det en naivitet bland både fans och klubbar om hur allvarligt läge detta är?
– Ja det gör det väl. Det finns absolut också en invändning som går ut på att många klubbar nog utgick ifrån en förhoppning om att det här ganska snabbt skulle blåsa över. Utifrån det satte en del klubbar en arbetsordning där man körde på rätt mycket som vanligt. Men det ska sägas att det sedan i april har tagits dåliga beslut i hela samhället. Det berodde på att folk hade dåligt beslutsunderlag. Vi har inte varit med om något liknande förut och kan inte jämföra. Jag tycker det är begripligt att det togs förhastade beslut som visade sig vara felaktiga.
Vad har du för tankar kring den svenska läktarkulturens framtid med anledning av pandemin, kan det exempelvis bli mindre folk som går på fotboll i framtiden?
– Det är klart att det kan bli på det sättet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte blir så. Men som jag uppfattar läget nu, och jag måste betona att det här inte är några vetenskapligt underbyggda teorimodeller som jag kommer med. Men som jag uppfattar läget nu så finns det ingenting som tyder på att vi har fulla arenor igen när den allsvenska säsongen börjar 2021.
– Nästa säsong kommer också påverkas av detta. Och är det så att vi hamnar i en situation där det gått ett år, två år eller kanske till och med tre år utan att läktarna har fungerat som de brukade göra har även folks beteendemönster förändrats. Det kanske slår hårdare mot långsidan än mot kortsidan men pratar vi om en period på flera år ja då är folk i en annan fas i sina liv, det är barn som har växt upp, det är andra aktiviteter, andra behov, det är en helt ny karta. Att då förutsätta att folk som 2019 gick på Allsvensk fotboll bara ska fortsätta med detta 2022 är också att förutsätta för mycket.
Vi lämnar Covid-19 och går vidare.
– Ja det är svårt att vara inspirerande och optimistisk när vi pratar om detta. Det är mina gissningar, det finns andra som har andra gissningar och andra som har bättre gissningar.
Det finns en levande konflikt mellan det svenska supporterkollektivet och polisen, inte minst på grund av den så kallade villkorstrappan. Hur ser du på denna konflikts framtid?
– Det är jättesvårt att säga. I och med situationen vi befinner oss i detta år har konflikten försvunnit ur det kollektiva medvetandet och ärligt talat ganska mycket ur mitt eget medvetande för att det funnits ett ännu mer kraftfullt och existentiellt hot som legat närmare. Men som jag uppfattar det har det inte förändrats under 2020. Vi står väl rätt mycket kvar vid samma punkt som under förra året. Den punkten bestod mest av en helt oresonlig polismyndighet som verkade vara fullständigt ovillig att vare sig tänka om eller lyssna på andra synpunkter och åsikter. Det är väldigt allvarligt, förstås inte lika allvarligt som att stå i en Coronapandemi men det är extremt bekymmersamt just för att det är svårt att se en bra väg bort från den punkt där vi nu befinner oss. Så länge polisen väljer den här oresonligt kompromisslösa hållningen kommer dåliga saker att ske. Jag är orolig för hur det ska utvecklas.
Hur ser du på den svenska läktarkulturens utveckling under de senaste 20 åren?
– I princip allt som var bra med läktarkulturen för tjugo år sedan har vi behållit. Men den är mycket mer inkluderande, tillåtande och ansvarstagande idag.
Kan du ge ett exempel.
– Att det idag, från läktarkulturens håll, går att föra en faktabaserad diskussion med polisen och ha rätt. Det är smått häpnadsväckande att vi nått så långt i läktarkulturens mognad att det inte längre är så att de som representerar läktarkulturen är obstinata gaphalsar utan täckning för det dem säger. Idag har vi representanter som med fog kan hänvisa till tolerans, inkludering, mångfald och ömsesidig förståelse. I diskussion med polismyndigheten är det läktarkulturens företrädare som är den vuxne i rummet.
– Sedan är rasismen mer eller mindre utrotad från läktaren. Sexismen märks väl lite mer men det har gått i betydligt bättre riktning.
Hur skulle du definiera den moderna fotbollen?
– Det är en fotboll där hönan och ägget har bytt plats. Det har alltid funnits pengar inom fotbollen. Men länge var det så att om du hade en fotbollsklubb med fungerande verksamhet, med skickliga tränare som utbildade bra spelare som gav bra framgångsrik fotboll, gav världen dig en ekonomisk vinst i slutändan. Men idag så börjar man i andra änden. Idag genererar pengar framgångsrik fotboll. Du börjar med att säkra intäktsströmmen, dom som lyckas bäst med det är dom som i slutändan får ihop ett skickligt fotbollslag. Pengarna var ett utslag av fotbollen förr medan det idag är en förutsättning för det.
Jag tänker att svensk fotboll står inför tre stora hot:
Den moderna fotbollen med sin kommersialism där supporterskapet ska bytas ut mot en passiv konsumentroll, pandemin med allt vad det innebär och för det tredje polismyndigheten som motarbetar den aktiva läktarkulturen.
– Ja det tror jag är ganska giltigt att tala om. De tre fronterna måste alla mötas med kraft, enighet och klara huvuden.
Man pratar ofta om att den svenska ligan ligger långt ifrån många ligor på kontinenten. Vi är lågt rankade och har inte den ekonomin som många andra ligor och klubbar har. Men finns det något sunt med detta?
– Det finns något väldigt sunt med att svensk fotboll resignerar inför faktumet att det inte går att titta på Premier League för att få någon förebild för hur vår fotboll ska utvecklas. Det gäller precis allt från arena-arrangemang till den faktiska fotbollen. Vi ska inte brys oss så mycket om vad som händer i Premier League eller i serie A utan vi måste fundera på hur vi står oss i jämförelse med den norska eller danska ligan.
– Om vi bara pratar sportslig slagkraft och inte läktarkultur så måste jag erkänna att jag är förstummad över hur uselt det har varit detta år. Jag har under ganska lång tid haft uppfattningen att vi är på väg framåt och att vi borde kunna avancera ganska snabbt och kraftfullt i konkurrensen. Det är mest för att det finns så många jämnstora fotbollsländer i Europa som står på ruinens brant och det här långt före pandemin. Hela öst är så dysfunktionellt så att det liknar ingenting. Det finns ingen struktur, organisation eller pengar i Slovakien, Tjeckien, Ukraina eller Serbien längre. Vi borde få fram bättre lag än dem men av någon jävla anledning har 2020 varit ett stort steg tillbaka. Jag tittade på de internationella matcherna med stor nyfikenhet och jag blev väldigt besviken när jag såg Djurgården knappt ens försöka mot Ferencvaros.
– Vi är 23:e bästa ligan typ, vi borde vara topp 15 utan större problem, men istället känns det som att vi går bakåt.
Hur ligger svensk fotboll till vad gäller träningsmängd, kunskap och hjälpmedel?
– Jag har inte jättebra koll, min bild är någonstans att vi inte ligger långt efter vad gäller ”Know how”. Vi är alltjämt flitiga studenter av vår omvärld. Sverige har väl alltid varit ”early adapters”. Vi är snabba på att kopiera eller göra det till något eget och i många fall göra det bättre. Det är någonting som jag inte får ihop när det gäller svensk fotboll. Vi vet vad som händer ute i världen, vi känner till alla rön om träningsperiodisering, våra tränare är väl förkovrade och så vidare. Vi tränar inte så mycket mindre eller annorlunda men vi får ut mindre fotboll. Förr besegrade vi bättre lag på organisation, struktur och fysik. Det är snarare så att omvärlden kommit i kapp oss och sett vad vi kan göra med ett rakt 4-4-2, press, stöd och zonförsvar.
– Jag tror också mycket handlar om att vi producerar väldigt få tränare. Kolla på hur bra ett land presterar och sedan på hur många utbildade tränare de har, då hittar du en korrelation. Under de åren Spanien blev både Europa- och världsmästare utbildade Spanien 15 gånger fler tränare än England. Det säger väldigt mycket.
En fråga som jag grunnat lite på när jag följt Djurgården på nära håll är träningsmängden. Det är fint att höra spelarna förklara att proffslivet går att kombinera väldigt bra med att vara pappa. Man är på Kaknäs vid klockan 8, äter frukost, stretchar, tränar två timmar och sedan är man hemma vid lunch. Tränar vi mindre hårt än i andra ligor?
– Det är inte min bild. Jag hör inte särskilt ofta att spelare kommer ut i Europa och chockas av träningen. Snarare är det nog skillnaden mellan att man ser fotbollen som en del av sitt liv och att fotbollen är precis allt. För killen som kommer från Elfenbenskusten eller Nordmakedonien existerar bara fotboll. Jag tror det kan vara jäkligt krävande för många svenska spelare att få in detta ”mindsetet”, att nu är det bara fotbollen som gäller i tillvaron. Om du har tio danska spelare så lyckas sex av dem i proffslivet ute i Europa. För svensk del lyckas bara tre. Det finns någon slags skillnad vad gäller attityd och att miljön i de danska klubbarna är lite mer proffsförberedande. Det är nog mer harmoniskt och sundare att skrota runt på Kaknäs än att göra det i Midtjylland eller FC Köpenhamn.
Min fördom om danska förhållanden i jämförelse med svenska är att det är mer macho, en mer traditionellt manlig miljö. Kan det påverka hur spelarna förbereds inför proffslivet ute i världen?
– Ja det tror jag absolut. Det är mer hierarkiskt och mer äta eller ätas. Det är definitivt en del av att du ska leva ett liv som enbart består av fotboll. Det kan nog vara tuffare och svårare än vad du tänker dig.
– Om du tittar på många spelare som gått långt i sina karriärer och kollar på vad som gjorde att de drog ifrån sina jämnåriga lagkamrater när de var 23 år, då ser du att de gjorde något mer efter träningen. Det kan vara att de stod och nötte frisparkar själva, lärde sig köra yoga för att minska skadebenägenheten. Det är ofta så att om du ska på en nivå till så finns det mycket att göra av de där extra timmarna.
Möjligheterna för svenska lag att kvalificera sig i de Europeiska cuperna kommer förändras framöver. Vad kommer Europa Conference League innebära för svensk del?
– Jag har i ärlighetens namn inte så bra koll på vad som är i görningen. Men min bild är den som jag tror att Bosse Andersson också har: att det kommer bli matcher mot mindre karismatiskt motstånd som lockar färre åskådare och mindre prispengar. I grund och botten mest bara dåligt, sen kan det finnas en sportslig uppsida att det här är en turnering där svenska lag kan gå riktigt långt. Men jag befarar att den uppsidan kommer väga mindre än nackdelen.
Idén om föreningsdemokratin och 51-procentsregeln står stark i svensk fotboll, men hur länge till tror du?
– Jag tror att det är tydligt för de flesta vad man vinner på 51-procentrörelsen och vad man förlorar utan den. Drömmen om att det ska komma en mecenat eller investerare och satsa två miljarder kronor i Örebro SK utan motkrav är inte så levande. Det är ingen som tror på det scenariot. Och då blir nedsidan för stor för att det ska gå och driva frågan på ett trovärdigt sätt. Men om man tänker sig en framtid utan 51-procentsregeln så har jag svårt att se en svensk fotboll som liknar Premier League, där en massa stater från Mellanöstern eller oljemiljarder från Texas investerar miljard efter miljard.
Har vi kvar ståplats i Allsvenskan 2030?
– Jag ser inga argument emot ståplats. Som ideologisk fråga ser jag ingen sådan diskussion men som faktisk realitet så ser jag ju polisens villkorstrappa som ett argument emot ståplats. Det vore idiotiskt att inte ha ståplats. Snarare ser man en rörelse för att få tillbaka ståplats i brittisk fotboll.
Vi är väldigt många som befarar VAR i Allsvenskan inom en snar framtid. På Djurgårdens årsmöte togs nyligen ett beslut för att verka emot ett införande av VAR. Vad tänker du om VAR i Allsvenskan?
– Jag tror det dröjer för nu har man en pandemi att tänka på. Men om den kommer hoppas jag att den är väl fungerande. Jag är stockkonservativ när det kommer till fotboll. Men när det gäller teknologiska domarhjälpmedel så har jag ansett att fotbollen blivit för snabb, för smutsig och för svårdömd. De första åren med VAR i England har tyvärr visat sig funka jävligt illa, den har gjort jättemycket negativt för min egen fotbollsupplevelse. Som den fungerar nu hade jag gärna sett att den inte införts. Men jag tror inte att klockan kommer vridas tillbaka. Man får hoppas att den kommer fungera bättre framöver. Kamerorna kommer komma till Sverige. Men alla måste inse att fotbollens rytm inte kan raderas där varje situation ska kameragranskas, för då är spelet slut. Det måste dras gränser för vilka situationer som ska granskas.
Vilka svenska lag harmonierar bäst med den moderna fotbollens utveckling?
– Haha det där får du precisera!
Nä men jag tänker på kommersialiseringen och ägandeformerna.
– Jag tycker, trots att det finns mörka moln på himlen, att svensk fotboll befann sig på en rätt bra plats före pandemin. Den svenska elitfotbollen är rätt sund på det stora hela. Våra lag är inte bäst i Europa men det är inte det viktigaste. Våra klubbar berör många människor på ett inkluderande sätt.
– Ett tydligt exempel är Hammarby. Det är klart att det finns många saker att slå i huvudet på Hammarby. Väck Kenta igen, ruska om honom efter festen 2001 på Medborgarplatsen och visa honom klubben idag. Ja då har vi en ny och delad arena med Djurgården, plastgräs, Zlatan som ägare och dessutom några amerikanska riskkapitalister och högerextrema som är inne och styr och ställer. Kenta skulle ju vända sig i graven med sin slokhatt. Men du får samtidigt erkänna att Hammarby- gratisbiljetter eller ej- har 25 000 på sina matcher. Att de betyder saker för folk i framförallt Söderort, att de fortfarande går att knalla ned på Årsta precis som det gör på Kaknäs, att man känner sig välkommen och delaktig. Så jag tycker egentligen att dom precis som alla andra svenska klubbar har hittat en fungerande balans i hela den här utvecklingen. På det stora hela har kursen funkat. Klubbarna betyder fortfarande saker för människorna i städerna där de kommer ifrån. Och det är för mig det viktigaste måttet på en fotbollsklubbs relevans.
Vilka svenska sportjournalister omhuldar den moderna fotbollens värden allra mest?
– Vet inte om det går att göra någon sådan rangordning. Men jag tycker vi kan prata om en generell förbättring. För 20 år sedan var den genomsnittlige sportjournalisten enbart intresserad av det som hände på gräsplanen, vilka som vann, att det var härlig stämning och trist med de jävla bengalerna. Idag tror jag de flesta sportjournalister har en förståelse för läktarkulturens värde och betydelse.
Jag tänker på Tutto Balutto-killarna. Det råder ingen tvekan om att de har en passion för fotbollen. Men de pratar å andra sidan sig varma om PSG. Jag kan inte förstå det, hur man sitter och romantiserar något så tragiskt.
– Ja fast det är svårt det där. Jag romantiserar förvisso inte PSG, utan hoppas att de förlorar alla matcher de spelar. Men jag vill fortfarande titta på matchen.
– Ifall man har den fotbollsideologiska syn som jag har så är det fullt giltigt att fråga sig varför man inte bara slutar titta på Premier League eller på Champions League. Men när jag tittar på idrott så kommer jag någonstans vilja se de skickligaste utövarna. För mig räcker det inte att bara gå ned till Gröndals bollplan och kolla på division tre. Jag vill se fotbollen på sin högsta nivå. Det funkade inte för mig att växa upp i Malmberget och bara titta på Malmberget AIF, jag ville också åka ut i världen och kolla på bra fotboll. Och även om jag föraktar den verksamhet som en Champions League-klubb bedriver så vill jag fortfarande se deras representationslag spela fotboll.
I del 2 pratar vi om Djurgårdens IF. Niva berättar vad han hade gjort om han fått styra klubben i tre år, erkänner att han underrapporterat om Djurgården och ger sin syn på Djurgårdens framtid.
Kofi Asare: ”Jag har väntat på chansen länge nu”
Olle DIF Eriksson10 aug. 2021
U21-tränaren: ”Han är mogen för större uppgifter”
Olle DIF Eriksson10 aug. 2021
”Länge sedan vi var så svaga”
Olle DIF Eriksson8 aug. 2021
Kalle Holmberg: ”Ingen gnäller eller hänger med huvudet”
Olle DIF Eriksson25 juli 2021
Jesper Löfgren: ”Alla i laget har bra självförtroende”
