Gästkrönika: Det är inte Bosse och Henke som är problemet – det är vi andra som måste kliva fram

Det är en särskild tid att vara Djurgårdare.

Vi befinner oss i ett skarpt ögonblick – ett där både tacksamhet och självrannsakan behövs. Noa Bachner fångade det väl i sin krönika i Expressen: det stora omtaget närmar sig. Jag vill haka i – men också lägga till ett inifrån-perspektiv.

Jag satt i Djurgårdens valberedning i åtta år, från Tommy Jacobssons tid till och med guldåret 2019. Jag tänker inte låtsas att jag känner Bosse Andersson eller Henrik Berggren personligen, men jag har följt deras arbete på nära håll, och jag vet vilken avgörande roll de spelat i att ta oss från ett föreningsekonomiskt haveri till det starka utgångsläge vi faktiskt har idag.

De förtjänar applåder – inte tjära och fjädrar.

Men även hjältars gärningar existerar i ett system. Och just där har vi brustit – vi andra.

Vi i valberedningen ville stötta Bosse och Henke. Det gjorde att vi i hög grad valde in styrelseledamöter som de själva såg som trygga, lojala, arbetsvilliga. I stunden var det rätt. Djurgården var på väg upp från ett riktigt mörker, vi tog steg framåt på flera fronter, resultaten förbättrades, kapitalet växte – och vi började drömma igen.

Men just där, när framtidstron väckts, försvann något annat: förändringstrycket. När det går bättre än på länge är det svårt att få stöd för att tänka om. I praktiken finns ofta inget utrymme att prata strategi när glädjen just återvänt till föreningen. Som Matte Jansson uttryckte det i en intervju för några år sedan: ”Det är när det går som bäst man ska ifrågasätta.” Det är lättare sagt än gjort, kan jag meddela.

Efter en tid insåg vi att styrelsen blivit alltför likriktad och för svag i sin roll. Vi försökte introducera fler självständiga röster. Några tog plats – men bara vissa lyckades bevara sitt oberoende när de väl klev in. Andra stoppades innan de ens hann nomineras – av olika skäl. Och några vann helt enkelt inte medlemmarnas gillande.

Det förändrar kanske inte historien – men det visar att förändringsförsök ofta stupar på fler faktorer än man tror. Och att det är betydligt lättare att behålla det invanda än att ta in något nytt – särskilt när det gamla fortfarande levererar.

Vår tidigare ordförande Lars-Erik Sjöberg gjorde ett starkt jobb. Han var lojal, kompetent och operativt närvarande. Men över tid växte relationen mellan honom och ledningen samman så tätt att det till slut blev svårt att se vem som representerade vad. Jag klandrar inte honom för det – det är ett naturligt mönster i starka föreningar med få centrala personer. Men det är just det vi nu måste bryta upp.

Med Erik Gozzi har vi en unik möjlighet att ta oss vidare från en struktur som fungerat länge – till något där det som varit inte automatiskt får stå orört. Det handlar inte om att riva – utan om att bygga för nästa skede.

Det är ett systemfel att skylla organisatoriska brister eller avsaknad av modernare verktyg på Bosse och Henke. De har aldrig sagt att de är pionjärer inom datascouting eller banbrytande management. De har burit föreningen med passion, fingertoppskänsla och ett ansvarstagande som saknar motstycke i svensk fotboll.

De kommer inte riskera klubbens ekonomi. De kommer inte själva förändra allt omkring sig. Och det ska de heller inte. De har gjort sitt jobb – exceptionellt väl. Nu är det styrelsens uppgift att formulera riktningen för nästa fas, att skapa strukturen för ett mer modernt Djurgården – och se hur Bosse och Henke bäst kan fortsätta bidra inom den ramen. Om de själva vill fortsätta, vill jag tillägga. De har slitit oerhört hårt. Det vore både mänskligt och begripligt om de snart känner sig klara.

Och vi andra? Vi behöver fler som engagerar sig, fler som gör det lilla extra. Att diskutera på forum är en viktig del av vårt gemensamma samtal – jag gör det själv, liksom många av dem jag nämner här. Men vi behöver också fler som skriver motioner, ställer frågor, bygger upp och driver på. Fler som gör något, inte bara tycker.

Vi behöver fler som Tom Davidsson – en röst som inte bara har idéer, utan också omsätter dem i konkret handling. Vi behöver fler som DIF-podden, Djurgårdshjärtat, som Västra Övre, som KöystiK, som Micke DIF är nummer 1. Alla olika – men med samma driv: att lyfta vår klubb. Vissa rapporterar, andra scoutar, några samlar medel – men de gör det för Djurgården.

Ett färskt exempel är Johan Winterstam – kanske mer känd som JissoZakke. Han valdes in i styrelsen 2024 och står i år som suppleant, för att inte göra styrelsen för stor. Hans bakgrund inom analys och scouting, och hans idéer kring fotbollens utveckling, visar att vi som medlemmar faktiskt har möjlighet att påverka riktningen – när vi engagerar oss.

Djurgården har länge levt med höga krav. Det är vår kultur. Men nu behöver vi se till att kraven riktas åt rätt håll – och följs upp med konkret engagemang.

Och framför allt: Vi måste sluta kasta skit på de två människor som burit oss längre än någon annan. Bosse och Henke har gjort mer för Djurgården än någon haft rätt att förvänta sig.

Ja – de har haft starka lag omkring sig. Medarbetare, tränare, styrelser, kansli – ingen gör detta ensam. Men de har varit kaptener i en resa som saknar motstycke i vår moderna historia.

Nu behöver vi andra ta vid – och bygga vidare på den avundsvärda plattform de här två legendarerna lagt grunden till.