Melker Jonsson är Mattias Jonsons son. Blev han känd som det i Djurgårdskretsar? Ja, kanske. Då han blev en av dom som gjorde sig ett namn i akademin har han för mig, i mitt sinne, alltid stått för sig själv. När han, Linus Tagesson och Oliver Granberg flyttades upp till A-truppen så tändes återigen den där känslan av att få fram en egen produkt. Senaste hoppet innan det var väl Oskar Pettersson. Tillbaka till Melker. Han blev redan från början väldigt omtyckt både av spelarna och supportrarna. Var stadig med en humoristisk blick där man anade busungen i honom. Pandemiåret 2020 tog han sig upp i A-truppen. Från den dagen till denna dag som är nu har han blivit väldigt medveten om vad som krävs för att bli framgångsrik inom det yrke han valt. Elitfotbollsspelare. Jag fick den tid jag önskade med Melker. Han var väldigt generös med sina ord. Väldigt ödmjuk inför den uppgift som han brottas med varje dag, men inte så ödmjuk att han står med mössan i hand. För mitt i ödmjukheten lyser målmedvetenheten igenom. Varför blev det fotboll? Vad betydde föräldrarna? Är det viktigt att få några spelminuter när matchen är körd när man är ung? Vad ser han i spåkulan om han tittar framåt? Det och lite till kommer du som vill kunna läsa nedan. Men som vanligt, först en liten faktaruta.
Namn: Melker Olle Jonsson
Ålder: 21 år
Civilstånd: Singel
Fordon: Bil
När det är val, röstar du då?: Ja, det gör jag
Hur gammal var du när du började spela fotboll?
– Oj, jag var väl kanske 5-6 år. Började i en knatteskola ute på Lidingö.
Var det då från början i Djurgårdens regi?
– Jag kan ha börjat i skolan då med Djurgården. Men sen blev det naturligt att fortsätta ute där jag både hade kompisar och bodde, så det blev att fortsätta i IFK Lidingö.
Är det Markus "Mackan" Karlssons klubb?
– Ja, precis. Fredrik Stenman jobbar där också. Där höll jag väl sen på tills jag var 15-16 år.
Sen gick du till Djurgården? Var det du som sökte eller var det vi som värvade dig?
– Det var en värvning. Marcus Tjärnberg hörde väl först av sig till pappa tror jag det var. Sen hade jag sedan tidigare en bra kontakt med Christian Gentile också.
Då i det läget var det klart det skulle bli fotboll eller fanns det andra idrotter som drog?
– Jag höll på med innebandy och tennis också men det var inget för mig på lång sikt. Det var fotbollen som jag brann för.
Din pappa är känd i hela fotbollssverige, vad betydde han för ditt val?
– Han tyckte det var kul att jag gillade fotboll. Men både han och mamma poängterade hela tiden att det var mitt val vad jag ville ägna min tid åt. När jag spelade i Lidingö var det pappa och några till föräldrar som var våra tränare. I den miljön och med dom människorna blev kärleken till fotbollen väldigt enkel och naturlig. När det väl blev så stöttade han mig och blev glad att jag blev så intresserad.
Jag intervjuade honom för 2-3 år sen. Han sa då, att det svåra som förälder är att veta när man ska puscha eller bara vara. Var det någon gång du önskade att han var hårdare eller mjukare i sin framtoning?
– Det var väl någon gång som jag kanske hade önskat att han var lite mjukare. Men han har aldrig tjatat på mig för att träna mer eller hårdare, eller göra något för att lyckas på sikt. Det som var, är att när jag var ung brann vinnarskallen ibland och jag kanske inte uppträdde exemplariskt precis. När jag förlorade kunde jag verkligen vara skittråkig att vara med, vilket jag förmodligen fått från honom. Än idag är det så, t.ex. när vi spelar sällskapsspel blir det på allvar och alla vill vinna. Det kan bli högljutt. Oavsett, när jag lackade ur då var han väldigt hård med sina förmaningar, sådär uppträder du inte. Han drev mig att säga förlåt. Han sa även till mig att “det där vill jag aldrig mer se från dig”. Han har varit väldigt bestämd att jag ska behandla andra som jag själv vill bli behandlad.
Var det svårt att lämna Lidingö då med tanke på kompisar och liknande?
– Jag fick med mig min bästa vän Felix då vilket gjorde att det kändes självklart att ta det steget då. Det, att han följde med, var nog orsaken till att jag gick till Djurgården. Jag gillar tryggheten som fanns på Lidingö med kompisar, skola och hem. Jag spelade i Lidingös A-lag då. Precis när första frågan kom var jag inte jättesugen, men när bästa vännen fick samma erbjudande då blev jag sugen på riktigt.
När du kom till Djurgården då, vad var den största skillnaden och den största likheten gentemot Lidingö?
– Det var, jag kanske inte ska säga tankesätt för det kanske är orättvist, Lidingö ville också vinna sina matcher, men när du kommer till Sveriges största klubb i mitt tycke blir det en helt annan tyngd på axlarna även nere i juniorledet. Djurgården vill inte komma 7-8. I Djurgården ska man alltid komma till slutspel i P17 eller P19 Allsvenskan. Man ska vinna alla derbyn. En helt annan framtoning mot matcherna. Träningarna och precis allt runtomkring var mycket mer professionellt. Lidingö hade till exempel ingen möjlighet att ha en naprapat men det fanns för alla i Djurgården. Allt det jag kom till var ett steg upp och det säger jag utan att klanka ner på Lidingö, för på deras nivå är dom bra, men Djurgården var något helt annat. Det var en inblick i hur framtiden skulle bli.
Rent prestationsmässigt, kom du in i det eller fick du kämpa av helvete?
– Jag kom in rätt snabbt i det trots skillnaderna både i det fotbollsmässiga och träningsbiten. Jag fick snabbt stort förtroende och blev lagkapten i vårt P17 lag. Att bli lagkapten var en stor ära men gjorde också min resa in i laget enklare. Jag fick och tog ansvar. Pratade med alla, visade och styrde på planen, allt det betydde nog väldigt mycket för mig.
Faller det sig naturligt för dig att leda på planen när du spelar?
– Det inspirerar självklart att försöka bli den spelaren som leder, såklart. Jag ska kanske inte säga att det kommer naturligt men jag känner mig väldigt trygg i mig själv både som människa och fotbollsspelare, då blir det både enklare och mer naturligt att kunna ställa krav på andra också. Jag gillar den pressen som det ansvaret jag fått ger mig. När jag får det förtroendet, då brukar jag prestera på mitt bästa sätt.
Är det, som du ser det, bra eller dåligt om det är många ledartyper i ett lag?
– Det beror på. Har alla ledartyperna samma mål och slåss för det i sin gärning då är det bra. Men avviker någon från det som är bäst för laget då kan det självklart bli problem. Om jag sammanfattar det med att om en spelare sätter jaget före laget, då blir det inte så bra i utfallet. Men om jag tänker tillbaka på P17-laget var vi kanske 3-4 stycken och där funkade det väldigt bra. Men då vi alla är individer kan det fungera olika från lag till lag och från person till person. Om alla har samma mål och där kollektivets sammanlagda styrka sammanfaller, då kan det vara många ledare som bara gör det ännu bättre.
Lagkapten ett år i P17. Blev det P19 sen då?
– Ja, jag flyttades upp till det laget. Flytten i sig var nog lika stor som när jag flyttade från Lidingö. Det var inte alls många som kom med upp till P19 från P17. Jag kom in även på den nivån rätt snabbt. Jag fick spela regelbundet även i det laget. Ganska tidigt inne i det laget fick jag komma upp och träna med A-laget då och då. Det växte jag mycket av. Inte som att jag tänkte jag var bättre än andra men då fick jag känna på hur det var i Djurgårdens A-lag. Med det med mig så växte jag där jag kände att A-lagsträningarna gav mig mycket när jag kom tillbaka till P19.
Det är också ett diskussionsämne från och till. Hur man tacklar den höga nivån på träningen. Hur funkade det för dig?
– Jag kände direkt att det var en jättestor skillnad på nivån. Jag tänkte också ja, det är tufft men att jag fick komma upp av en anledning, det var att dom som kollade in mig tyckte jag hade det i mig. När jag fick träna med A-laget blev det en sådan kick att jag kämpade ännu mer om möjligt för att få komma tillbaka dit och träna med A-laget fler gånger. I början när jag blev uppkallad fick jag känna på det någon torsdag-fredag kanske. Jag tror det var när "Mackan" (Marcus Danielson) såldes som jag kom upp på permanent basis. Precis då var det lite tunt på mittbackar. Sen var det inte lång tid innan jag fick mitt A-lagskontrakt. I det läget så tränade jag med A-laget och spelade matcher med P19 hela tiden.
Om du jämför stegen Lidingö, P17, P19 till A-laget, hur stor var skillnaden då?
– Det var en enorm skillnad. På allt. Om jag tyckte det var ett stort steg från Lidingö till P17 var det, som jag känner det, säkert dubbelt stort steg från P19 till A-laget. Från det att jag får ett A-lagskontrakt blir det ett sätt att leva. Allt utanför anpassas till fotbollen. I P19 kan jag gå i skolan och sköta det fullt ut. Du kan träffa kompisar och gå på fester även om man inte festar som andra. Men i A-laget går allt det bort. Hela mitt liv pendlar kring fotbollen. Alla scheman utgår från mitt yrkesval. Dessutom är tempot och kvalitén på det som görs från andra och det som förväntas från dig på en nivå som jag inte varit på tidigare.
Jag har hört det från andra elitspelare. Kan du beskriva, var det svårt att sova rätt, äta rätt, göra rätt i allt i din omställning?
– Det var verkligen svårt för mig. Om jag tittar på det och graderar det var det nog det största och svåraste steget för mig. Sömnen går alltid före kompisar och umgänge. Maten som måste intas för att orka var på större nivåer än vad jag var van vid. Jag kunde inte umgås med mina vänner en fredag till exempel för jag visste att på lördag klockan 10.00 måste jag vara redo på Kaknäs. Maten fick jag ändå insikt via Djurgården då vi åt både frukost och lunch på Kaknäs. Min familj har kunskapen vad som behövs för att orka, vilket gjorde att både mellanmål och middag var enligt det jag behövde. Jag tyckte verkligen att jag var duktig på den biten tidigare också men omställningen när jag tränade med A-laget, den var stor.
Hade Djurgården någon dietist som hjälpte dig där?
– Inte direkt dietist. Men Djurgården hjälpte mig otroligt mycket. Jag har aldrig varit någon stor kille. Jag har varit lång och smal. Det första Kim (Bergstrand) sa till mig när jag hade skrivit på kontraktet var att jag behövde lägga extra tid på gymmet för att bli starkare och bli större. Fick hjälp av killarna med fysbiten med individuella pass för att bli starkare i överkroppen men även orka med det tempot som var på träningarna. Kosten fick vi grunderna, sen fick vi lösa det själva. Vi visste vad som var vad med skada och nytta i det som vi stoppade i oss. Pappa har en självklar kunskap där som också hjälpte.
När du började det livet, gick du ner dig som spelare då eller följdes dina ansträngningar och resultat ihop?
– När jag började gick det bra. Men efter ett tag med regelbunden träning kom jag in i en dipp. Där vet jag inte om det berodde på fler kilo eller om det berodde på att kroppen inte var van med det tempot som nu var min vardag. Det finns säkert en koppling mellan det. När jag kört hårt på fysbiten kanske det inte alltid följdes med på planen i början. Kanske var det också att jag fokuserade så hårt på gymmet? Kanske det också var en omställning att lära mig se helheten?
Hur var träningarna? Konkurrerade du inte i början? Ibland konkurrerade du? Du var inte nära i början?
– Var nog det att jag ibland konkurrerade men prestationen pendlade mycket. Det tyckte jag var synonymt med min tid i Djurgården ända till slutet för då tyckte jag att jag var riktigt nära. När jag var ny, vilket jag lärt mig är vanligt, tänkte jag mycket efter träningarna. "Den aktionen var bra, men den där måste jag jobba mer på". Dom äldre spelarna ger en ord och tips som jag också höll på att sortera när jag var hemma. Ibland kände jag att jag verkligen var med. För att nästa vecka känna, “oj, jag har en bit kvar”. Jag kände väl att jag var ganska långt från att starta i A-laget, Allsvenskan. Men fick prova på i Svenska Cupen och träningsmatcher och då kändes det för det mesta ganska bra för egen del. Men jag landade i att det är stor skillnad mot att få starta i Allsvenskan.
Det finns en stor diskussion inom supporterrörelsen angående minuter för unga och oetablerade spelare. Dom ska få minuter i slutet på matcher för att få en kick inför fortsättningen. Hur ser du på det?
– Jag håller med om det. Den kicken är jätteviktig när man är ung och inte etablerad. Få känna på det riktiga, i slutminuterna, när vi leder en match klart eller ligger under med så mycket så matchen i stort sett är över. När inte min insats varken kan förstöra eller tillföra slutresultatet. Logiska steg där man börjar med U21 matcher. Etablerad där får sitta på bänken i Allsvenskan. Först korta inhopp. Sen lite flera minuter undan för undan. Det var väl det som hände mig där och då. Till slut blev det inte så många minuter i Allsvenskan eller cupen för den delen heller, men jag tror det är jätteviktigt. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv som när jag skulle få hoppa in mot Häcken i min allsvenska debut. Benen skakade. Jag hörde inte vad speakern sa. Var en känsla av yrsel när jag kom in på planen. När jag får vara med om det lär jag mig, så ja, minuter är väldigt viktigt.
Var det då du glömde tröjan uppe på läktaren?
– Ja, inte bara tröjan, benskydden också. Det gjorde inte inhoppet bättre kan jag säga.
Var Kim och "Tolle" (Thomas Lagerlöf) snällare mot dig som ung eller var du som alla andra?
– Dom hade en skön balans tycker jag. Ibland var dom lite mildare mot mig och dom andra unga, men för det mesta var vi en i gänget och alla behandlades på samma sätt. Den spelaren som jag är, vill veta både bra och dåligt. Jag växer av en utskällning. Viktigt för mig. Då växer jag inuti och säger till mig själv, "nu är det dags att prestera". Jag har bara positivt att säga om behandlingen men självklart hade jag önskat att få fler chanser att vara med i startelvan. Deras jobb är att ta ut dom elva bästa spelarna. Var jag inte en av dom då var det bara och köra ännu hårdare. KoTs (Kim och Tolle) sätt att vara mot oss spelare gillade jag verkligen.
Var det försäsongen 2021 du var med lite i början på säsongen?
– Precis, några tränings- och cupmatcher.
Du gjorde i mina ögon en ruskigt bra insats i en av träningsmatcherna 2022 som defensiv mittfältare. Då trodde jag att du skulle bli tredje valet som mittback och andraval som defensiv mittfältare. Det blev inte så. Hur var det där för dig?
– Jag gjorde några bra matcher där. Fick testa defensiv mittfältare och även om det var ruskigt svårt gick det ganska bra. Då kände jag mig nära. Träningen gick bra. Jag hade utvecklat mig i fysiken och tempobiten. Fotboll är för dagen. Spelare säljs och värvas. Då när jag var som bäst började Besard (Sabovic) träna med oss. Han är en nivå över mig helt klart. Då kände jag att jag var längre ifrån igen. Då kände jag att jag behövde nog röra på mig för att få spela regelbunden seniorfotboll. Inuti mig öppnade då det sig för nivån Superettan som förmodligen är en lagom nivå för mig.
När du kände så, snackade du med KoT då? Bosse (Andersson)? Pappa?
– Nej, jag pratade inget med KoT. Bara en känsla i kroppen att dom tänkte som jag trodde. Bosse och jag hade en bra dialog. Min agent Marcus Allbäck, pappa, ja alla av oss tänkte nu har du gjort steget U21 nu behöver du spela seniorfotboll. Bosse är den att ha kontakt med angående truppen in-ut.
Hur går det till när du har kontrakt? Snackar Marcus med Bosse? Är det du som ber om en transfer? Är det när Landskrona hör av sig det blir konkret?
– Då var det Erik Edman som var sportchef här i Landskrona. Jag tror att Erik tog kontakt med Marcus. Som hörde av sig till Bosse. men inte helt säker på den ordningen. När det var okej från alla parter kommer jag in. Mina önskemål om det kan matchas med Landskronas behov. Allt gick väldigt smidigt då. Blev inbjuden hit, Erik visade runt mig här och även i staden då. Jag åkte hem därifrån, tränade en vecka till med Djurgården, sen var det i princip klart, att jag kände att i den här miljön kan jag utvecklas. Då var Bosse jättestöttande och ordnade allt enligt det jag ville. Jag pratade mycket med Elias (Andersson) som spelat i Helsingborg, kände folk som spelat i Landskrona, allt föll på plats.
Elias sa att han valde Lech Poznan för att dom ville ha Elias, var det den dåvarande tränaren Billy Magnusson sa till dig?
– Jag är inte helt säker på hur det gick till från deras sida. Men dom behövde en mittback och jag tror helt enkelt dom började sondera vem som skulle kunna vara aktuell. Jag hade 6 månader kvar på kontraktet, ung spelare som Landskrona ofta går för.
När du började träna med Landskrona, vad var svårast med flytten?
– Fotbollsmässigt kom jag in i ett nytt lag men där tyckte jag att jag kom in i det väldigt snabbt. Första och andra matchen hoppade jag in men sen efter det blev jag med i startelvan. Det stora var flytten av stad, att inte träffa kompisar och föräldrar men även staden jag älskar att bo i. Men så är det att vara fotbollsspelare. Som det blev trivdes jag ganska fort och hittade kompisar och kärlek till Landskrona också. Den gruppen, den kärnan vi hade i Djurgården när jag lämnade, var helt fantastisk så det kändes också såklart. Har bra kontakt med flera från det laget. Nära vän med JWZ (Jacob Widell Zetterström) så att inte träffas dagligen var en stor omställning.
Vad var den största skillnaden och största likheten mellan Djurgården och Landskrona?
– Jag trodde innan att det skulle vara större skillnad på tempot, men det var inte så stort. Men i ett lag med elva spelare håller dom Allsvenska klubbarna högre kvalitet rakt över, men det var nog den största likheten tror jag. Den största skillnaden är nog intresset, det är inte lika många människor som tittar på Superettan. Fotbollsmässigt är det lite mer rakt och fysiskt i Superettan även om vi i Landskrona försöker spela bollen hela vägen.
Foto: Melker Jonsson
Nu, med fötterna i den skånska myllan, en bit på väg dit du ska, hur ser du på framtiden?
– Just nu är det här och nu. Jag har spelat mycket och fått ett stort ansvar vilket inspirerar. Men om jag ska drömma lite är väl nästa steg Allsvenskan, eller kanske Norge eller Danmark. Danska ligan håller väl ännu högre kvalitet, den är väl ytterligare ett steg upp. Om jag tänker på den stora världen har jag aldrig haft dom drömmarna utan jag tar det som det kommer. Med det sagt, självklart skulle det vara häftigt att spela dom stora matcherna i dom stora ligorna, men det finns inte i min tankevärld nu. Den här säsongen och kanske även nästa, vad som händer då, det står skrivet i stjärnorna.
Ser du dig som mittback eller defensiv mittfältare, eller både och?
– Första tio matcherna den här säsongen var jag defensiv mittfältare, för det var det klubben behövde då. Nu på slutet har jag verkligen bara spelat mittback. I mitt fall är det högerback i en trebackslinje. Det har gått bra, det är där jag vill spela. Jag kan spela sexa också, men känner mig mer trygg som mittback.
Jag frågade din pappa om det för två år sen, då sa han att det svåra för dig med att spela annat än mittback var att du inte vred på huvudet tillräckligt när du var högre upp på planen. Hur funkar det nu?
– Ja, det är fortfarande en sanning. Som mittback har jag allt framför mig för det mesta, vilket gör det lättare att orientera mig. När jag spelar försvarande mittfältare har jag folk runtomkring mig hela tiden. Jag har utvecklat det men det är inte min starka sida. När jag testade den platsen i Djurgården tänkte jag "det här är inget för mig". Det är en sjukt svår plats att spela på. Att veta var alla befinner sig och vad jag ska göra när jag vinner bollen.
Har du någon kontakt med Djurgården idag?
– Förra året när jag opererade knät bad jag om att få min rehab med Djurgården, då var jag så välkommen. Min kontakt är mest med spelare men i hela fotbollsklubben känner jag mig alltid välkommen. Jag tittar på varje match direkt eller i efterhand. Kollar på all hockey också. Pappa sitter i styrelsen och hans kärlek till Djurgården ligger på samma nivå för mig. Bosse och jag skriver också till varandra då och då.
Bosse är mästare på det. Men är det någon gång ni snackar om dig, om en framtid i Djurgården?
– Nej, på den nivån har det inte varit. Inte än i alla fall. För alla som känner mig och vet vem jag är tror jag att det är självklart att jag någon gång skulle vilja komma hem och spela i Djurgården.
Du sa att du följde oss i år. Från din synvinkel, hur ser du på vår säsong?
– Det är väldigt svårt att säga för mig. Tror det hade varit svårt även om jag varit med. Men jag tycker Djurgården spelat tillräckligt bra fotboll över tid. Djurgården har haft fyra väldigt bra år, nu känns det som en dipp men ligger man fyra är den dippen på en väldigt hög nivå ändå. Spelet ser ut som när jag var med. Dom har tappat några spelare. Det har varit lite turbulent, men svårt att veta vad som är vad. En möjlighet är att dom andra lagen steppat upp och blivit bättre också. Djurgården är en sådan klubb där SM-guld alltid ska finnas med inför en säsong, men det är bara ett lag som vinner. Kris när man ligger fyra känns fel.
Är Marcus fortfarande din agent? Hur långt kontrakt har du nu med Landskrona?
– Ja, det är han. Kontraktet gäller över säsongen 2025.
Funkar det så här, om du är under kontrakt kan agenten fortfarande ta emot erbjudanden? Sen bestämmer, i det här fallet Landskrona, om dom får kontakta dig?
– Jag har inte jättekoll på det där men så som du frågade är så det funkar som jag fattar det. Om klubben tillåter det kan agenten kolla på riktigt intresset. Först efter det skulle jag bli inblandad, tror jag.
Har Marcus sagt något om en klubb som varit intresserad?
– Nej, under min tid här har jag inte hört något om det.
Supportrar pratar om dig då och då. Ska jag skicka en hälsning till dom?
– Yes, gör det, absolut.
Sista frågan från mig ovan. Sista frågan från Melker denna gång. Jag gillar den här killen. Jag hoppas av hela mig att han en dag matchar med klubben i mitt hjärtas behov och återkommer i den vackraste av fotbollströjor. Stort tack till Melker för hans tid. Stor lycka till i hans framtida karriär. Hoppas våra vägar möts igen!
