Cristian Lopez

En match är så mycket mer än bara tre poäng

DIF Västerort

över tre år sen

De senaste åren har vi återigen etablerat oss som ett topplag, ekonomiskt, sportsligt och publikt. Det är självklart oerhört viktigt och välkommet, men med framgångarna har kraven också höjts och vi befinner oss i en ny verklighet. I denna nya verklighet så gäller det att navigera rätt och ha rätt inställning så vi inte fäller krokben för oss själva och låter frustration och destruktivitet ta över när det går lite emot.

Att gå och kolla på Djurgår´n med polarna och hela den stora Djurgårdsfamiljen är det bästa jag vet. Med två småbarn hemma är det inte alltid lätt att komma ifrån men Djurgår´n är det jag alltid prioriterar före andra nöjen. Många reser långväga för att gå på Djurgår´ns hemmamatcher, ändrar i sina jobbscheman, plockar ut semesterdagar eller skippar andra roliga aktiviteter för att stötta Djurgår´n på plats. Vi gör detta eftersom detta är vår passion, det vi verkligen brinner för och det roligaste vi vet.

Just därför blir man lite beklämd när folk börjar prata som att säsongen redan är över efter 9 omgångar. Det får mig att börja fundera och reflektera över varför man går på matcherna och vad som egentligen är det viktigaste. Är framgång allt eller finns det andra värden som vi bör uppskatta ännu mer? Hur ska man hantera motgångar? Är allt skit då, eller ska man försöka hitta ljusglimtar och glädjas ändå? Får man ens det eller hör det till en ”storklubb” att man ska ”ställa krav” och vara arg på allt och alla när det går emot?

När man ser att Bayern München tar sin tionde raka ligatitel och att de knappt firar och att Man City värvar Haaland till en veckolön på 6 miljoner så får det en att fundera lite. Som kontrast till den moderna fotbollen där moraliskt tveksamma ägare pumpar in miljarder i de största fotbollsklubbarna som blir alltmer överlägsna är det en enorm kontrast till den svenska fotbollen med 51% regeln och allt vad det innebär. Man kan fråga sig hur man själv hade reagerat om man hade varit supporter till Manchester City eller Chelsea. Nu när de har åtskilliga titlar i skåpen och har fått känna på hur det är att vinna, så här i efterhand, var det verkligen värt det? Var det värt alla titlarna och segrarna när man vet att den enda anledningen till framgångarna är en rysk oligark eller shejker från Förenade Arabemiraten? Eller hade man om man fick välja föredragit att fortsätta vara ett mittenlag i Premier League som då och då eventuellt hade haft chans på guldet om stjärnorna verkligen stod rätt?

Om framgång är allt, hur kan det då komma sig att mindre klubbar ändå har en stabil kärna med supportrar som går på matcherna? Varför fortsätter supportrar till lag i bottenregionerna att gå till matcherna? Varför har klubbarna i de lägre divisionerna i England så pass mycket publik trots att de är så långt ifrån stjärnglansen i Premier League? Varför går man som supportrar till arenan om man vet att man kommer att hamna i mitten eller botten av serien och förlora långt fler matcher än man vinner?

Ja dessa supportrar är ju inga ”glory hunters” i alla fall som bara går på matcherna för att uppleva vinster och framgångar. Det är något annat som lockar och det är helt andra anledningar som gör att de fortsätter gå på matcherna, år ut och år in. Därför hyser jag en stor respekt för supportrar till mindre lag som fortsätter stödja sina lag i med- och motgång, och som gör det trots att de vet att de förmodligen inte kommer få uppleva att vinna en enda titel under sin livstid. Jag tror dessa supportrar ändå fortsätter gå på matcherna för att de älskar sitt lag, gemenskapen med sina vänner och supporterkollektivet på läktarna, och att man trots att titlarna är avlägsna ändå tycker det är roligt att följa sitt lag på nära håll, glädjas åt vinster och sörja efter förluster, men att man gör det tillsammans och att man känner att man är del av en större gemenskap.

Min dotter brukar alltid heja på laget som vinner när hon sätter sig bredvid mig i soffan när jag kollar på fotboll. Men jag har fått förklara för henne att när Djurgården spelar så hejar vi alltid på dom, oavsett hur det går. Varför då, frågade hon mig en gång. Då förklarade jag att det är för att det är vårt lag som vi älskar och bara för att det går lite dåligt så slutar vi inte heja på Djurgården, på samma sätt som att jag inte slutar älska dig och din lillebror bara för att det finns andra barn som kanske är bättre på fotboll eller matematik. Man slutar aldrig att stötta och finnas där för någon man älskar. Där och då förstod hon grejen och efter det har det aldrig varit någon fråga om att heja på laget som spelar mot DIF, även om det laget leder matchen.

Första året jag skaffade säsongskort på Djurgår´n matcher var 1998 när vi spelade i Div. 1 Norra. Jag var inte där för att få uppleva framgångar, jag var där för att jag sedan barnsben hade hejat på Djurgården, eftersom jag älskade sporten fotboll och för att jag tyckte det var spännande och häftigt med supporterkulturen och stämningen man fick när man stod i klacken. Där och då hade jag ingen aning om framgångarna som väntade runt hörnet. Självklart var framgångarna och gulden som sen följde oerhört efterlängtade, men det var vägen upp från Superettan till Allsvenskan och alla segrar som ledde upp till det första guldet 2002 som var det häftigaste, själva resan, sen när man stormade planen efter guldet och insåg att allt det man drömt om hade förverkligats så var det inte utan att det även infann sig en liten känsla av tomhet. Jaha, var detta allt? Och nu då?

Man blev lite bortskämd under gulderan, men sen följde 10 ganska svåra år som kantades av dålig ekonomi, läktarskandaler och tragedier, och otaliga derbyförluster. Vi fick återigen smaka på motgångar, och det rejält. Mer än de flesta har fått känna på under så kort tid. Vi blev härdarde. Vi som fortsatte att gå trots att vi var fast förankrade i ingenmansland i tabellen, eller trots att vi slogs i botten för att undvika nedflyttning. Vi som gick på derby efter derby och ständigt fick se motståndarsupportrarna fira mål och segrar. Men vi fortsatte att gå, vi fortsatte att stödja vårt lag. För vad är egentligen alternativet? Det finns inget alternativ, vi som identifierar oss med Djurgården och går på matcher och stödjer föreningen i vått och torrt, det är vi som ÄR föreningen. Inte bara för att vi medlemmar äger föreningen och rösterna, utan även för att vi aldrig skulle låta Djurgårdens IF gå omkull. Så länge vi finns och stödjer laget så kommer föreningen att fortsätta att existera.

Nu befinner vi oss i en situation där vår ekonomi är starkare än någonsin, vi har sålt fler säsongskort än någonsin, vi har fler medlemmar än någonsin, vi skapar de fetaste och tyngsta Tifona som vi någonsin har gjort, vi fyller tre etage med ståplats på Friends, vår klack växer så mycket att den inte längre får plats på Sofia Nedre, och vi värvar spelare som Edvardsen och Haksabanovic. Det mesta ser riktigt jävla bra ut, kort sagt.

Men se där, lite oflyt i avgörande situationer och några oturliga poängtapp och helt plötsligt pratar folk om att säsongen är över. Vad fan hände? Har vi blivit så bortskämda så snabbt? Och även om det skulle gå så illa att vi förlorar mot Malmö på måndag och vi nog kan säga hejdå till guldet, ska vi då lägga oss ner och dö? Finns det då ingen anledning att fortsätta gå och kolla på Djurgår’n och stötta laget?

Nej säsongen är inte över. Man kan aldrig säga att den är över, oavsett hur det går. För vet ni vad, varje match där man tar på sig matchtröjan eller halsduken, möter upp med polarna för några öl innan match och sen sjunger fram spelarna på plan tillsammans med resten av Djurgårdsfamiljen, varje sådan match är värt något. Oavsett hur det går så är vi många som gör stora uppoffringar för att få dela dessa upplevelser med våra vänner och resten av Djurgårdsfamiljen. Kom inte här och säg att dessa matcher inte är värda något bara för att vi inte kommer att vinna guld, för vi är många som tycker att det är det absolut bästa som finns oavsett hur det går på plan.

Jag är kanske lite annorlunda, vad vet jag, men efter matcher där det gick emot på plan, säg 1-1 hemma mot ett bottenlag som vi ”ska” slå, när jag lämnar polarna efter matchen och jag reflekterar över uppladdningen med polarna, spänningen under matchen, frustrationen och visselorkanerna mot motståndarna och domarna, hur vi kämpade in i kaklet och sjöng fram spelarna på plan men ändå fick lämna med endast en pinne. När jag går från matchen och snackar med polarna om matchen, tabelläget och kommande matcher, så känner jag mitt i all besvikelse över poängtappet att ”fan, det var ändå värt det”. Jag hade inte bytt bort det här sura poängtappet mot något annat.

Att fira segrar är självklart bland det absolut bästa som finns med ens supporterskap. Guldet 2019 var ett av de bästa upplevelserna i mitt liv, förmodligen strax bakom födelsen av mina barn. Likaså uppflyttningar, kvalmatcher och derbysegrar. Men segrar och titlar är inte allt och för att inte destruktiviteten ska ta över helt när det går emot så tror jag det är nyttigt att reflektera över att livet går vidare även om det går tungt sportsligt, och även om det går emot på plan så kan vi fortfarande gå på fotboll med polarna och resten av Djurgårdsfamiljen och tillsammans försöka ha kul tillsammans. Vi kan fortsätta skapa en magisk stämning på hemmaplan, åka på bortamatcher, sluta upp på derbyna och skapa fantastiska Tifo-arrangemang. Oavsett hur det går för spelarna på plan så kan vi fortsätta göra vår grej.

Upplevelsen av att gå och kolla på Djurgården är så mycket större än bara 3 poäng så jag tycker inte att vi ska reducera den till enbart vinst/förlust. Varje match är en högtid, en upplevelse och något som vi är många som älskar att få uppleva. Jag bodde utomlands under 2,5 år och har fått testa på hur det är att inte kunna gå på matcherna, så jag vet vad alternativet är, och jag kommer att leva och dö här i Stockholm för jag skulle aldrig kunna leva resten av mitt liv utan att få gå och kolla på Djurgår´n. Så snälla, säg inte att säsongen är över om vi förlorar mot Malmö på måndag. Var arga, var förbannade och frustrerade, men säg inte att säsongen är över. För det reducerar resten av matcherna under årets säsong till något väldigt litet och obetydligt när verkligheten är något helt annat. Varje match är viktig, varje match har sin charm, och jag tycker vi ska uppskatta varje match och tillfälle när vi samlas och kollar på Djurgården som något som är värt något i sig.