Vår supporterkultur är (fortfarande) starkare än någonsin

Idag 21:a juli är det exakt 10 år sedan vi spelade vår första match på Tele2 Arena och man kan onekligen säga att vi nu på allvar har vuxit in i kostymen. Om vi för 5 år sedan hade satt själva grunden för där vi är idag så har vår utveckling nu exploderat. Vi har sålt nästan dubbelt så många säsongskort som under de första åren efter flytten! Sofia Nedre är slutsåld varje match och ofta även Sofia Övre dit klacken nu har vuxit upp. Slaktis är fullsmockad match efter match. Vår lägstanivå ligger numera över 15 000 och i stormatcher säljer vi slut hela arenan.

Ska man leta orsaker till att vi har utvecklats så starkt så går det såklart inte att bortse från de sportsliga framgångarna. Cupguldet 2018, det Allsvenska guldet 2019, ECL 2022 och även att vi numera även börjat vinna derbyn. Men jag skulle vilja hävda att framgångarna måhända fick fler Djurgårdare att upptäcka hur kul det är att kolla på Djurgår´n på plats då det kanske fick dem att köpa sin första lösbiljett, men den största anledningen till att folk vill komma tillbaka och tar steget och köper säsongskort är stämningen vi skapar och själva upplevelsen av att få vara en del av det.

För ärligt talat, vad hade bortamatchen mot Rijeka varit utan rapporterna om alla Djurgårdare som hade tagit sig ner utan biljett och klippen från ”buren” där de som hade fått biljett höll låda medan våra spelare uträttade stordåd på plan? Vad hade hemmamatchen mot Rijeka varit utan den enorma stämning vi skapade, visselorkanerna och de vansinniga ljudtopparna och hur vi fullkomligt bar fram spelarna på plan? Och hade man fått samma rysningar så här i efterhand av Victor Edvardsens lobbmål hemma mot Apoel om det inte varit för det otroliga målfirandet av publiken längs hela den västra läktaren där Victor löper fram?

Nä sanningen är att det inte bara är framgångarna som gör att vi är där vi är idag utan det är att framgångarna och Europamatcherna har lockat fram det absolut bästa av oss själva och det vi hela tiden har haft inom oss när det kommer till stämningen och inramningen runt matcherna. Men det bör tilläggas att vi egentligen har skapat en riktigt bra stämning under alla dessa 10 år på Tele2 Arena, men det var ett tag de första åren efter flytten där vi hade en mer eller mindre fullsatt Sofialäktare och Slakthuskurva men där nästan hela Östra läktaren gapade tom. Vi hade alla våra aktiva supportrar på plats och vi skapade stundtals en jävla bra stämning, men det var liksom inga som satt och kollade på från andra sidan och njöt av stämningen. Det är det numera för gulden och Europamatcherna har satt strålkastarljuset på oss och vi har även steppat upp ytterligare på läktarna, så nu är det många Djurgårdare runtom i Stockholm som vaknat upp ur sin dvala och börjat gå kontinuerligt på matcherna och fyller upp sittplatssektionerna.

Vad gäller vår identitet som förra krönikan också behandlade så är den väldigt tydlig och unik i Sverige. Främst av två anledningar; att vi fortfarande kör utan trumma och vår aktiva ”sittplatspublik” på den västra långsidan. Det må finnas andra lag med klack på långsidan men det är ändå inte samma sak, för hos oss så är Slaktis och Sofia som två skilda väsen. På Slaktis har vi den äldre generationen som präglats av den brittiska kulturen och som gillar att stämma upp i kortare enkla sånger med höga ljudtoppar och på Sofia har vi den yngre Ultrasgenerationen som vevar flaggor hela matcherna och kör längre sånger då man vill hålla igång i 90 min plus tillägg. I gränslandet mellan dessa båda kulturer och generationer föds något unikt.

För medan Sofia är själva motorn i stämningen, de som håller i taktpinnen och bestämmer vad som sjungs och pumpar på hela matcherna utan att tystna, så är vi på Slaktis de som lever oss in i matcherna, hänger över räcket och skriker på linjedomare och motståndarspelare samt peppar våra egna spelare. I stormatcher är det inte bara Slaktis som står upp och sjunger utan hela den nedre västra läktaren och stora delar av övre står upp och sjunger och lever sig med i matcherna. Att ha en så stor andel av sin långsidespublik som står upp och sjunger och hetsar, det är unikt och något som blev väldigt tydligt i Europamatcherna.

Man kan tycka olika saker om trumma också, jag är själv väldigt tudelad för det finns såklart både fördelar och nackdelar, men avsaknaden av trumma har ändå gjort att vi skapat en unik kultur och sångreportar. Två av våra tyngsta växelramsor – ”I över hundra år så har vi stått här” & ”För våran stad, för vårat lag” var från början vanliga ramsor men när de inte ”flög” så testades de som växelramsor med omedelbar succé. Så vi har våra växelramsor, vi har våra ”hoppramsor” (Ole ole ola & DJU DJU DJU), vi har D-I-F klappen, vi har ”Heta kaminer” ramsan som kommer från en Coca Carola-låt, lugna låtar som ”Super Djurgår´n och Skitiga Bajen, samt en massa andra. Det är en väldig dynamik och olika typer av ramsor. Att inte ha trumma är ibland ett handikapp men det är också något som tvingat oss att gå vår egen väg. Det finns inga andra supportrar i Sverige som kan piska upp en lika ilsken stämning som vi, det finns inga som har lika höga ljudtoppar som vi, och det finns ingen publik som lever sig in i matcherna på samma sätt som vi.

Förutom att vår publik ökar så har vi även tagit kliv gällande Tifon och inramningen på läktarna. Det har tillkommit väldigt många stora flaggor bara i år på Sofialäktaren och Tifona som har levererats den senaste tiden har varit helt fenomenala. Vi har också levererat några riktigt feta marscher och samlingar, t.ex. marschen från Humlan uppför Kungsgatan innan Bajenderbyt samt samlingen längs Odengatan innan Poznan hemma. Detta har varit riktiga styrkedemonstrationer av vår supporterkultur och något vi kommer kunna bygga vidare på framöver. Sen vill jag även nämna själva inramningen kring inmarschen där allsången till Hey Jude innan SFGD varit en ordentlig stämningshöjare som både är mäktig på plats och går rakt igenom tv-rutan. Summa summarum så mår vi otroligt bra. Vi levererar en otrolig stämning i stormatcherna och vår kultur och identitet är starkare än någonsin, precis som för 5 år sedan.

Ta senaste matchen i måndags mot Malmö som exempel och hur vi bestämde oss för att anamma visselorkanerna vi körde i Europamatcherna och utöver det verkligen sjöng fram spelarna på plan. Det måste vara otroligt jobbigt att möta oss på Stockholmsarenan vilket vårt hemmafacit också skvallrar om. Närheten med spelarna, hur vi stöttar dom under matcherna och hur vi firar vinster tillsammans bör också nämnas. Lovorden från spelarna fullkomligt haglar och när andra lag kör kvartssamtal efter tunga förluster eller sämre trender så har våra aktiva supportrar oftast gjort tvärtom och istället besökt träningar med uppmuntrande stöttande budskap, något jag tror stärker banden och förtroendet mellan spelarna och oss supportrar ytterligare. Det är ingen tillfällighet att såväl spelare som ledare ständigt pratar om hur vi gör det ”tillsammans” och hur de ska dra nytta av kraften från publiken. Vår spelidé bygger ju delvis på att utnyttja det momentum vi får när vi trycker ner motståndarna på hemmaplan och vi supportrar gör vårt från läktarna.

Att vi säljer slut Stockholmsarenan mot Malmö mitt i sommarsemestern var ett styrkebesked. Att vi redan sålt över 21 000 biljetter till lördagens match mot Elfsborg ytterligare ett. Vi mår jävligt bra just nu helt enkelt. Vi skapar en bättre stämning än någonsin, vi har inte dragit så mycket publik sen 60-talet och vi ser ut att gå mot ännu en framgångsrik säsong i Allsvenskan och förhoppningsvis i Europa. Vårt egna kapital är större än någonsin, DIF Skol IF gör en enorm nytta för samhället samtidigt som man skapar nya Djurgårdare, Marknadsteamet gör ett grymt jobb där DIF Inifrån är ytterligare en anledning till att vi ökat publikt, DIF butiken är otroligt välfungerande med mängder av snygga souvenirer, fan till och med ungdomsverksamheten är på gång nu med Peter Kisfaludy i föreningen. Vi har en talang som Lucas Bergvall i föreningen som kommer bli vår dyraste försäljning någonsin. Samtidigt har vi fortfarande Sveriges bästa VD och Sportchef samt Kim och Tolle som är inne på sin 5:e säsong nu och återigen verkar ha fått ihop pusselbitarna.

Man kan konstatera att såhär 10 år efter flytten från Stadion till Tele2 Arena så står vi starkare än någonsin. Man kan titta tillbaka på det vi har uträttat under de senaste 5 åren sen jag skrev min förra krönika och känna att det är helt enormt. Samtidigt så är det förmodligen bara början på något som kommer att bli ännu större och ännu bättre. För vi står inte still utan vi utvecklas ständigt och alla pilarna pekar uppåt så det ska bli oerhört spännande att se vad vi kan uträtta tillsammans under de kommande 5 åren, det får väl bli en ny krönika då kanske…

Framtiden är Blårandig!